När turbulensen kring FN:s klimatpanel IPCC nu har bedarrat konstaterar vi som forskare att det vetenskapliga kunskapsläget knappast har ändrats. Inget har i debatten kring IPCC framkommit som ändrar den samlade internationella forskningens grundläggande slutsats, att mänskligheten står inför en självförvållad klimatförändring som kan få allvarliga konsekvenser. Förtroendet i allmänhetens ögon för forskningen, som normalt är mycket högt, har dock rubbats. Mot denna bakgrund för vi här fram tre perspektiv som vi anser vara väsentliga.
Det vetenskapliga kunskapsläget:
• Halten av koldioxid i atmosfären stiger allt snabbare, som ett resultat av vår ökande förbrukning av fossila bränslen.
• Jordens medeltemperatur har ökat med cirka 0,8 grader under de senaste 150 åren. De senaste årtiondenas uppvärmning på cirka 0,5 grader beror med stor sannolikhet på den ökande halten av växthusgaser. Denna slutsats stöds såväl av beräkningar baserade på grundläggande fysikaliska lagar som på avsaknaden av andra rimliga naturliga förklaringsmodeller.
• Havsytans höjning kommer att fortgå i flera hundra år, som ett resultat av glaciärers och inlandsisarnas eftersläpande reaktion på den uppvärmning som redan skett under 1900-talet.
• Hur snabb och stor den framtida uppvärmningen kommer att bli och vilka effekter den kommer att få på klimatets olika yttringar (nederbörd, stormar etcetera) är osäkert och beror både på mänskliga vägval och på hur känsligt klimatet är för vår påverkan på atmosfären. Visshet eller säkerhet om något så komplicerat som jordens klimatsystem är gäckande mål, och samhället måste räkna med att under överskådlig tid behöva fatta beslut under osäkerhet.
Tidsperspektiven på klimatförändringar behöver uppmärksammas mycket mer av politiker, medier och även av forskare som kommunicerar de olika ”klimathoten”. Hur fort går egentligen förändringarna, och hur förhåller sig dessa tidsskalor till människans och samhällets tidsperspektiv?
Klimatsystemet består av olika delar som fungerar på helt olika tidsskalor, från den veckosnabba responsen på förändringar i stoftmängd i atmosfären, till inlandsisarnas månghundraåriga responstid på temperaturhöjning. Den ifråga om klimatförändringar ofta ”långa” naturvetenskapliga tiden är svår att hantera inom ramen för den ”korta” politiska, ekonomiska och mediala tiden. En uppskattning är att det kan ta 50–100 år innan de globala effekterna av den förväntade uppvärmningen blir riktigt allvarliga. Det är 12–25 mandatperioder, ett oerhört långt tidsperspektiv ur politisk synpunkt.
Under de gångna 100 åren har mänskligheten upplevt två världskrig, pandemier, otaliga regionala krig, folkmord, svältkatastrofer, ekonomiska kollapser, ett stort antal naturkatastrofer, extrem urbanisering, liksom fantastisk vetenskaplig, teknisk och social utveckling. Också under de kommande 100 åren kommer med all säkerhet dramatiska skeenden att äga rum, och det är inte troligt att klimatfrågan ständigt kommer att ligga lika högt på agendan.
Det är därför väsentligt att nationellt och internationellt lägga fast en mycket tydlig färdriktning mot avsevärt mindre användning av fossila bränslen genom effektivisering och omställning av energisystemen, och att bygga upp styrmekanismer som ger ett kontinuerligt tryck på en utveckling i den riktningen. Dessa mekanismer måste vara funktionella även under perioder när det politiska systemet är ”upptaget med annat”.
IPCC:s roll i klimatforskningen behöver tydliggöras. Den är väsentligen att sammanfatta resultaten av all den klimatforskning, bedriven vid hundratals universitet och forskningsinstitut, som är publicerad i granskade vetenskapliga artiklar. Om IPCC lades ned i morgon så skulle det vetenskapliga kunskapsläget, liksom den globala forskningskapaciteten på klimatområdet, knappast ändras. Däremot skulle det i fortsättningen bli svårare för såväl beslutsfattare som allmänhet att få en överblick över kunskapen.
Forskarna arbetar hårt för att förstå hur klimatsystemet fungerar och hur människan påverkar och påverkas av det. Men vi forskare har också ett stort ansvar för hur vi väljer att föra ut kunskapen. Om vi presenterar överdrivna larm skadar vi förtroendet för den forskning som ger kunskapsbasen för samhälleliga beslut. Politikerna står inför en stor utmaning, de måste i klimatfrågan tänka i ett osedvanligt långt tidsperspektiv och stärka den långsiktiga planeringen i samhället. Särskilt angeläget är att bygga in mer ”minne och kursstabilitet” i de politiska systemen. Behovet är uppenbart för flera viktiga framtidsfrågor, inte bara klimatfrågan.
Risken för allvarliga klimatförändringar har inte försvunnit i och med den senaste tidens IPCC-turbulens. Den finns kvar, och det som gör klimatfrågan så svårhanterlig är kombinationen av ett långsamt förlopp och samtidigt ett akut handlingsbehov. Om vi väntar med kraftfulla motåtgärder kan det visa sig vara för sent för att undvika en mycket allvarlig situation i framtiden. Att använda den vetenskapliga osäkerhet som finns om klimatets känslighet för människans utsläpp som argument för att inte redan nu vidta åtgärder mot utsläppen anser vi vara ansvarslöst.
JOHAN KLEMAN
HENNING RODHE
GEORGIA DESTOUNI
ÖRJAN GUSTAFSSON
KARIN HOLMGREN
MARTIN JAKOBSSON
JOHAN NILSSON
GUNILLA SVENSSON
MICHAEL TJERNSTRÖM
professorer verksamma inom Bolincentret för klimatforskning vid Stockholms universitet
