Jag har hävdat att Sverige som EU-ordförande hade ett ansvar för klimathaveriet i Köpenhamn (24/1). Haveriet bottnade i en förtroendekris mellan industriländer och utvecklingsländer. Krisen fördjupades när Sverige lanserade ett förslag om att avveckla Kyotoprotokollet.

Miljöminister Andreas Carlgren tillbakavisar min analys (28/1). Han hävdar att Sverige inte drev linjen att Kyotoprotokollet skulle avvecklas. Tvärtom slogs Sverige för ett bindande avtal som skulle bygga på Kyotoprotokollet.

Vad Carlgren inte vill förklara är varför Sverige misslyckades med att få stöd för ett nytt avtal byggt på Kyoto. Han tiger om att utvecklingsländer tvivlade på att ett sådant avtal skulle bevara det befintliga Kyotoprotokollets grundfundament: rika länders ansvar att gå före.

Oavsett vad Carlgren ville uppnå, raserades förtroendet. Utvecklingsländer lämnade förhandlingarna i protest. Det var det svenska EU-ordförandeskapet som första gången talade öppet om att skrota Kyoto noterar Saleemul Huq, forskare vid International Institute för Environment and Development.

Bo Kjellén, tidigare chefsförhandlare, konstaterar att Danmark och Sverige borde ha agerat tidigare, när utvecklingsländerna krävde att ha kvar Kyotoprotokollet (SvD 19/12). Två tunga miljöorganisationer, WWF och Naturskyddsföreningen, har riktat hård kritik mot den svenska strategin att ersätta Kyotoprotokollet med ett nytt avtal (SvD 12/11, 16/12). Förslaget lanserades illa och uppfattades som en provokation, enligt WWF:s Kim Carstensen.

Andreas Carlgren spelade en nyckelroll i processen. Det är synd att han inte vill bidra till en diskussion om vad EU kan lära av Köpenhamn. Istället för att diskutera i sak, går Carlgren till personangrepp. Istället för att berätta hur EU ska bygga framtida allianser, målar han upp klimatförhandlingar som en kamp mellan ont och gott.

Denna fixering vid egen ofelbarhet och andras brister är ingen bra utgångspunkt för dialog och resultat.

LENA SOMMESTAD

tidigare miljöminister (S)