Idag träffas EU:s stats- och regeringschefer för att besluta om en gemensam strategi för klimatfinansiering till utvecklingsländer. Inför Köpenhamnsmötet har flera förslag presenterats. Den norska rödgröna rege- ringen föreslog tidigt intäkter från den framtida globala utsläppshandeln, Schweiz presenterade i fjol ett förslag om global koldioxidskatt, utvecklingsländerna i G77-gruppen har lanserat en ny fond finansierad med en halv till en procent av de rika ländernas budgetar. Även avgifter på den globala flyg- trafiken, sjöfarten eller på oljehandeln diskuteras av många.

Men Sverige, som är ordförande i EU, har visat sig ointresserat till alla förslag. Istället har man inväntat EU-kommissionen förslag. EU menar att det endast behövs en fjärdedel så mycket resurser för att hjälpa tredje världen som FN menar.

Finansieringen av EU:s förslag är tveksamt. Det utgår från att tredje världen ska bekosta en betydande del av insatserna. Trots att det är de industrialiserade länderna som historiskt sett smutsat ned och därför måste ta ledningen för utsläppsminskningarna.

Men var är den svenska regeringens ledarskap? Sanningen är att regeringen inte tar klimathotet på allvar. I Sverige sänks koldioxidskatten vid årsskiftet. Och internationellt driver Sverige att utvecklingsländerna ska bekosta en betydande del av de kostnader som den industrialiserade världen varit upphov till. Detta är att smita från sitt ansvar och att skjuta över klimatbördan på dem som redan nu drabbas hårt av våra utsläpp.

Om inte EU, USA och andra rika ekonomier kan ta fram trovär- diga förslag på hur resurser och teknik effektivt och rättvist ska kunna föras över till utvecklingsländer äventyras hela Köpenhamnskonferensen.

Vi menar att flera av de förslag som finns kring hur detta klimatstöd kan finansieras ger en bra utgångspunkt för att hitta en lösning. På toppmötet idag skulle det svenska ordförandeskapet kunna säga att EU-kommis- sionens förslag inte räcker. Att det behövs mer pengar. Men från regeringskansliet är det tyst. Detta är inte hållbart.

Det är dags för det svenska ordförandeskapet att agera. Klimatutmaningen löses inte med passivitet och tomma ord, utan med politisk vilja.

Den rödgröna arbetsgruppen för klimat och miljö: ANDERS YGEMAN (S) LARS JOHANSSON (S) JENS HOLM (V) WIWI-ANNE JOHANSSON (V) ÅSA ROMSON (MP) LENNART OLSEN (MP)