Unga iranier är i dag kraftigt överrepresenterade i den högre utbildningen.

Nima Sanandaji

Nära en procent av Sveriges befolkning har antingen själva flytt från oroligheterna i Iran eller har två föräldrar som kommer därifrån. Men trots att invandrarna från Iran i regel har varit välutbildade har integrationen inte alls fungerat väl. En stor del av de iranska invandrarna kom till Sverige under 1980-talet. Men så sent som 1999 visade en studie en mycket deprimerande bild av integrationen.

Även då, många år efter att den stora flyktingströmmen kommit till Sverige, levde hela en tredjedel av iranierna på socialbidrag. En ytterligare tredjedel fick större delen av, om än inte hela, sin inkomst från olika bidragsformer. Bara den sista tredjedelen av iranierna i Sverige försörjde sig huvudsakligen på eget arbete.

Kombinationen stel arbetsmarknad, generösa bidrag, höga skatter och en sammanpressad lönestruktur hindrade iranierna från att etablera sig på den svenska arbetsmarknaden. I stället kom många familjer att fastna i långvarigt bidragsberoende eller låga inkomster.

För dessa familjer innebar resan från Iran till Sverige förvisso möjligheten att lämna en diktatur för att söka sig till en fri demokrati med hög levnadsstandard. Men socialt gjorde de ofta en klassresa nedåt, från egenförsörjning och ansvarstagande till en beroendeställning. Situationen är mycket skild från i USA och Kanada, där iranska invandrare tack vare en fri arbetsmarknad tidigt nått framgång.

Men lika intressant är det att se hur den unga generationen iranier i dag klarar sig. De flesta iranska ungdomar har åtminstone periodvis vuxit upp med socialbidrag eller låga inkomster. Därmed tillhör de per definition den grupp som Rädda barnen räknar som fattiga barn. Ändå ser vi i dag att unga iranier är kraftigt överrepresenterade i den högre utbildningen.

Bland ungdomar med svenskt ursprung har 45 procent påbörjat högskolestudier vid 25 års ålder. Bland invandrarungdomar är motsvarande siffra i snitt enbart 37 procent. Men unga iranier avviker ifrån trenden, då hela 60 procent har börjat läsa på högskola vid 25 års ålder.

Unga iranier har i dag kommit att bli överrepresenterade på alltifrån tandläkarutbildningar till tekniska och ekonomiska utbildningar. Iranierna utgör också den största gruppen doktorandstudenter med utländsk bakgrund. Hur kommer det sig att en grupp som huvudsakligen vuxit upp i utanförskapsområden har kunnat nå så långt? Svaret ligger i att de iranska invandrarna har fört med sig starka bildningsideal, som uppmuntrat den unga generationen att påbörja en klassresa från botten till toppen av samhället.

Unga iranier slår sig också fram inom politik och företagande. Detta illustreras av Veckans Affärers lista över 101 unga supertalanger som publiceras årligen. Givet att iranier utgör knappt en procent av landets befolkning, och att många unga iranier vuxit upp i hushåll som försörjts av socialbidrag eller låga inkomster, skulle det vara en bedrift om bara en person med iransk bakgrund platsade på listan varje år. Men även här är unga iranier överrepresenterade. År 2009 upptog iranier hela fem av de 101 platserna.

Den som växer upp med minoritetsbakgrund i utanförskapsområden måste handskas med en rad olika utmaningar för att göra en klassresa uppåt – alltifrån att förbättra sitt språkbruk till att skaffa sig information om hur arbetsmarknaden fungerar, skapa sig de nödvändiga sociala nätverk som medelklassens barn tar för givna samt möta diskriminering och rasism.

Det gäller förstås också att undvika att hamna i de sociala problem som är associerade med ett liv i utanförskap, som exempelvis missbruk och gängbildning. Att fokusera på studierna är inte det lättaste i de stökiga skolor som finns i många utanförskapsområden. En del iranska ungdomar lyckas inte ta sig ur denna marginaliserade miljö, men merparten lyckas glädjande nog klara alla dessa utmaningar för att genom hårt arbete ta sig fram i samhället. Förhoppningsvis gäller det också för andra grupper med utländskt ursprung.

En viktig framtida målsättning bör vara att uppmuntra och underlätta för fler personer som växer upp i utanförskapet att göra en klassresa. Vägen dit ligger i att skapa en friare arbetsmarknad, förbättra företagsklimatet och stärka incitamenten till arbete. Men också i att kommunicera ut till barnen som i dag växer upp i marginaliserade situationer att möjligheterna inte är helt stängda för dem. Det visar den klassresa som unga iranier i dag gör med all önskvärd tydlighet.

NIMA SANANDAJI

debattör

Fotnot: Nima Sanandaji utkommer snart med boken Från fattigdom till framgång – om iranska invandrare som lyckas och om svensk integrationspolitik som inte gör det (Timbro) den 16/2. Han kom själv till Sverige vid åtta års ålder, och växte huvudsakligen upp på socialbidrag.