Nobels fredspris 2010 som gått till fredsaktivisten Liu Xiaobo må skapa stora rubriker i väst men kommer knappast att skapa några stora rubriker i Kina. Alla andra nobelpris har det stått om i tidningarna, men detta är en nyhet som helst av allt inte får läcka ut. Det tunga maskineriet i Kina, som specialiserat sig på att tysta ned, är redan nu i full färd med att täppa till alla tänkbara luckor för att inte nyheten ska spridas.

Men med 338 miljoner internetanvändare idag, fler än hela USA:s befolkning, blir det inte lika lätt, nyheten kommer att vara känd även om det bara är inom en liten krets. Nyheten kommer att nå ut i vilket fall som helst men reaktionen kommer ändå att vara dämpad. Liu Xiaobo är ingen populär figur i Kina och de som möjligen känner till honom kopplar ihop honom med USA-vänliga uttalanden och likaså för att vara en varm förespråkare av USA:s krig i Irak. Andra, intellektuella tycker priset går till rätt person.

Det man däremot kan fråga sig är hur Kina tänker när det gäller mänskliga rättigheter. För en månad sedan var det stora rubriker i the China Daily om kinesiskt bistånd som gick till 120 länder och om nationen som hängivet engagerat sig att hjälpa andra nationer. Och för en vecka sedan lanserade kommunistpartiet ett nytt s.k. White Paper, ett slags policydokument om Kinas framsteg inom MR-området 2009. Dagen efter lanseringen följde ett dubbelsidigt uppslag i the China Daily om framstegen som gjorts inom området. Dokumentet är intressant, men inom området civila politiska rättigheter förefaller substanslösheten i dokumentet återspegla verkligheten i Kina. Kina har ratificerat de flesta centrala FN-dokumenten om mänskliga rättigheter men fortfarande bara undertecknat den kanske viktigaste FN-konventionen om civila och politiska rättigheter. Denna konvention undertecknade Kina 1989 och många hade hoppats på att den skulle ratificeras inför OS 2008, men så blev alltså inte fallet och det kommer förmodligen att ta många år till innan Kina ratificerar den. Kina har heller inte ratificerat andra viktiga konventioner som t.ex. Romstadgan för internationella brottmålsdomstolen (ICC).

Men Kina oroar sig samtidigt över sitt internationella anseende och vill inte bli sedd som en skurknation, utan vill bli bemött som när Wen Jiabo i dagarna besökte Bryssel och fick hela EU att bemöta honom med pompa och ståt. Kina står på topp, men precis som den Norska Nobelkommittén gör klart, handlar det inte om ekonomi - och imponerande vapenparader - utan ytterst om att mänskliga rättigheter ska respekteras och där den lilla människans röst måste bli hörd.

Det kineserna möjligen kan säga nu, när ekonomin är på topp och nationalismen är som starkast, är att väst inte ska tala om för Kina vad mänskliga rättigheter är för något. För kineserna är nämligen den kinesiska historieskrivningen fortfarande aktuell, de två opiumkrigen har lämnats bakom dem, men åren av förnedring är inte helt glömda. Det har tagit Kina kortare tid än väntat att återta sin plats som ledande världsnation, som den snabbaste växande ekonomin i världen, ett språk som väst förstår där allt handlar om handel och där mänskliga rättigheter får komma i andra hand.

Det är andra gången Kina får Nobels fredspris. Dalai Lama fick det 1989 och nu har det alltså gått till Liu Xiaobo. Det kommer att behövas några fredspris till innan något radikalt kommer att ske inom området civila politiska rättigheter i Kina. Så länge Kina har ekonomin är det inte väst som talar om för Kina hur Kina ska sköta sina mänskliga rättigheter utan det är Kina som dikterar sina villkor själv.

PER SEVASTIK

gästprofessor vid Pekings Universitet där han undervisar i mänskliga rättigheter.