9 SvD.se
Diskutera artikeln
svd.se/brannpunkt
För några veckor sedan presenterade en ”analysgrupp” inom vänsterpartiet en rapport om partiets bindningar till det före detta Sovjetblocket. Det mediala intresset har varit ringa, vilket kan vara förståeligt mot bakgrund av att rapporten egentligen inte innehåller något nytt.
Inte desto mindre förtjänar dokumentet att granskas. Ty i likhet med den tidigare rapporten i samma genre, ”Lik i garderoben?” 1996, kommer den av partiföreträdare att tas till intäkt för att partiet ”gjort upp” med sitt förflutna.

”Analysgruppens” slutsatser kan i korthet sammanfattas så här: ”Tråkigt att vi hade fel om Sovjet. Det var inte det paradis vi trodde. Men vi hade rätt om allt annat, och vi har rätt nu”.

Vänsterpartiet var under sina första tre decennier i egentlig mening inte ett svenskt parti utan en sektion av världspartiet, Komintern. Partiets första program skrevs så sent som 1953 (bortsett från programmet vid partiets bildande 1917).
Innan dess gällde Kominterns
teser, dikterade in till minsta lilla kommatecken av de i Moskva härskande partikamraterna.
Till detta kan läggas att vänsterpartiet åtminstone fram till 1970-talet med största sannolikhet uppbar ekonomiskt stöd från Sovjet, både till partiapparaten och till sina tidningar.

Trots att vänsterpartiet så länge ingick i den kommunistiska familjen och delade dess ideologi kommer ”analysgruppen” fram till att kampen för demokratiska fri- och rättigheter alltid har varit ”en väsentlig del” av partiets politik.

Därtill har partiet ”i allt väsentligt” gjort upp med sitt förflutna.
För att komma fram till dessa föga överraskande slutsatser tvingas gruppen hävda att det inte finns någon koppling mellan sovjetideologin och dagens kommunism inom partiet. Inte heller kan dagens kommunister ta ansvar för sina föregångares ställningstaganden och handlingar: en sådan koppling är inte ”teoretiskt, praktiskt och logiskt” hållbar, enligt rapporten.
Varför den inte är det framgår inte.

”Analysgruppen” väjer för att ställa
ett antal för partiet besvärande spörsmål.
1. ”Kan ett parti som helhjärtat under mer än ett halvt sekel solidariserat sig med och stött en brutal diktatur i vått och torrt ha haft kamp för demokratiska rättigheter som en ”väsentlig del” av sin politik? Är inte kampen för demokrati hel och odelbar?
2. ”Om nu 2000-talets vänsterparti är ett icke-kommunistiskt parti, hur hanterar man det faktum att ungdomsförbundet vilar på Lenins organisationsprincip, den så kallade demokratiska centralismen?

Är medlemskap i en revolutionär organisation, uppbyggd enligt den underjordiska verksamhetens militära disciplin, förenlig med medlemskap i ett demokratiskt parti?

3. ”Inom vänsterpartiet är det i dag vanligt att beskriva de förstatligade planekonomiernas misslyckande med bristen på demokrati. Hade de bara varit demokratiska så hade det sett helt annorlunda ut, påstås det.
Från officiellt vänsterpartihåll har ingen, inte heller nu i rapporten, vågat ställa den självklara frågan: kan det vara så att just statlig
planekonomi, som fått en renässans inom vänsterpartiet, förutsätter och kräver en diktatorisk styrelseform?
4. ”I vilken mån lever den kommunistiska föreställningen om att historien utvecklas i en bestämd riktning - från kapitalism till socialism - kvar?
Kan det rentav vara så att fantasierna om ett klasslöst samhälle, i kombination med föreställningen om att historien har en riktning och ett mål, leder till oförmåga att identifiera en diktatur när den dyker upp i ett icke-kapitalistiskt samhälle?

Rapporten mynnar ut i ett häftigt angrepp mot oppositionen inom partiet, de så kallade förnyarna. På ett kusligt orwellskt sätt byter förnyare och traditionalister här roller.
Förnyarna förvandlas till dem som gödde, odlade och försvarade sovjetideologin, medan de som i dag fortfarande till gagnet, om än inte alltid till namnet, är bekännande kommunister i själva verket var de som stod för kritiken mot frånvaron av demokrati i de kommunistiska staterna!
”Analysgruppens” rapport framstår därmed tydligt som
den partsinlaga den är.

Vänsterpartiet ligger hotande nära fyraprocentsspärren i opinionsundersökningarna. Sedan 2004 har mer än var sjätte medlem lämnat partiet. Det har möjliggjort för traditionalisterna att stärka sitt grepp över partiapparat och partistyrelse.
Det är ett starkt decimerat och av inre motsättningar sargat parti som i dag samlas till kongress.
Förnyarna drivs definitivt ut i kylan. De från historiens soptipp återanvända kommunistiska värderingarna kommer att frodas i den fossileldade sektstugans skyddande värme.