Den svenska neutralitetspolitiken har i nutidshistorien inte bara beskrivits som ett säkerhetspolitiskt vägval utan också som en moralisk norm. I det svenska folkhemmet har vi fått lära oss att det goda, det moraliskt riktiga, har varit att vara neutral och alliansfri.

Resultatet av denna övertygelse om godhet är att Sverige aldrig på allvar gjort upp med sitt medlöperi till nazismen.

Det initiativ som Göran Persson tog för några år sedan med Förintelsekonferensen i Stockholm och projektet Levande historia var lovvärt. Syftet, att upplysa om Förintelsen och nazismens brott, är mycket angeläget i en tid när nazisternas folkmord går från att vara ett minne hos människor som drabbades till att bli historia.
Det är lättare för historierevisionister att ifrågasätta den skrivna historien än att påstå att en levande människa som suttit i ett av nazisternas koncentrationsläger ljuger.

Men projektet Levande historia har en stor brist - det fokuserade inte alls på det svenska medlöperiet till nazismen.

Under
rubriken ”Sverige gör motstånd” i skriften ”Om detta må ni berätta” står att läsa.
”Sverige använde vad man skulle kunna kalla ´byråkratiskt motstånd´ och bevisade därmed att till och med tjänstemän kunde göra motstånd mot nazisterna.” (sid 69)
Intrycket som ges är således att Sverige gjorde starkt motstånd mot nazismen. Visst är det sant att Raoul Wallenberg, Ivan Danielsson, Per Anger, Lars Berg och andra enskilda individer gjorde enorma insatser för att hjälpa judar undan Förintelsen.

Men sanningen är att dessa hjältar ofta verkade utan stöd, ibland med direkt motstånd från det officiella Sverige.
De senaste dagarna har en del kommit fram om Sveriges undfallenhet gentemot nazismen genom det forskningsprojekt om ”Sveriges förhållande till nazismen, Nazi-Tyskland och Förintelsen” som Vetenskapsrådet bedriver på regeringens uppdrag. Forskningsresultaten, tillsammans med vad som tidigare varit känt, presenterar tyvärr en bild av en skamfylld del i Sveriges historia.

”Det var Sverige tillsammans med
Schweiz som genomdrev att Tyskland skulle stämpla ett J i judarnas pass.
”Tyska desertörer som flydde hit skickades tillbaka över gränsen till Norge
”Motståndsmän som flytt till Sverige för att fortsätta kampen mot nazismen sattes i interneringsläger.
”Sverige tillämpade tyska raslagar vid giftermål och utrikesdepartementet såg till att stoppa äktenskap mellan judar och icke-judar.
”Judar förbjöds att studera vid svenska universitet.

I många fall gjorde Sverige sig skyldigt till rent medlöperi där vi gick nazisternas ärenden. Sanningen är att vi aldrig på allvar gjort upp med vårt förhållande till nazismen - orsaken är att denna skamfyllda del av historien inte passar ihop med den officiella sanningen om att Folkhemssverige var höjden av godhet i världen.
Det är lätt att ta avstånd från nazismen i dag och att lägga skulden på Tyskland. Det är betydligt svårare att ta ansvar för det som faktiskt gjordes och inte gjordes från svensk sida.
Ska vi på allvar lära oss av historien måste vi göra upp
med vårt eget nazistiska medlöperi.
För att gå till botten med Sveriges skuld och ansvar bör det tillsättas en kommission som försöker besvara frågan varför Sverige många gånger gick nazisternas ärenden.

Nu vet vi mer om vad som skett och de övergrepp Sverige gjorde sig skyldigt till. Men nästa steg är att försöka besvara frågan varför och fundera på hur vi kan ge dem som drabbats upprättelse.
Kommissionens huvuduppgift ska vara att initiera en debatt i skolor och bland allmänheten i stort om hur vi kunde hamna så fel. ”Om detta må ni berätta” behöver följas upp med en upplysningsskrift med namnet ”Om detta må vi berätta”.