Tsunamin som sköljde in över Japan för en vecka sedan skadade allvarligt flera nukleära installationer och satte åter kärnkraftens säkerhet i fokus. I Sverige har debatten om kärnkraftens vara eller icke vara fortgått i fyra decennier.

Dock, om vi inte upplever en betydande teknisk utveckling inom elproduktionsområdet eller en radikal förändring av Sveriges elbehov, är kärnkraften här för att stanna - åtminstone för en överskådlig framtid. I nuläget talar alla ekonomiska, miljöpolitiska och historiska trender för det.

Varje år står kärnkraften för över 40 procent av svensk elproduktionen. Vattenkraft producerar runt 45 procent. Andra förnybara energikällor bidrar till Sveriges elproduktion men är i dag långt ifrån en livskraftig ersättning för kärnkraften.

Sveriges beroende av kärnkraften är delvis ett resultat av vår vilja under 1960- och 1970-talen att göra oss mindre beroende av vattenkraft och olja. På grund av att vattenkraften var både dyr och miljöförstörande bestämde den svenska regeringen under 60-talet att skydda de stora nordliga floderna och andra vattendrag från vidare utveckling. Under 70-talet var Sverige också den största per capita-importören av olja i världen och behovet av att minska denna bindning blev mycket tydlig under oljekriserna. Följaktligen sköt användning av kärnenergi i Sverige i höjden och landet blev en världsledande kärnkraftsanvändare.

Att i dag återgå till större användning av vattenkraft eller att importera stora mängder rysk olja och gas är knappast ett alternativ. Att ersätta kärnkraften med förnybara energikällor är heller inte i nuläget realistiskt. Sverige skulle till exempel behöva tredubbla sin kapacitet för biobränsle-producerad el för att ersätta en enda kärnkraftsreaktor – och Sverige har tio operativa reaktorer.

Kärnkraften i Sverige, och i Europa, ses dessutom som ett viktigt medel för att minska utsläppen av växthusgaser för att nå klimatmålen.

Det har heller inte funnits någon större bevisbar pragmatisk politisk vilja att göra Sverige kärnenergifritt de senaste trettio åren. Sveriges så kallade nukleära utfasningspolicy – som bestämdes efter 1980 års folkomröstning – har bromsats av både vänster- och högerstyrda regeringar. Svenska politiker har haft stort spelrum i frågan på grund av att folkomröstningen inte hade någon bindande makt utan bara var av en rådgivande karaktär.

Till exempel, 1988, två år efter Tjernobylolyckan, satte den dåvarande Socialdemokratiska regeringen 1995-1996 som mål för att inleda den nukleära avvecklingen. Detta beslut ändrades dock under den Carl Bildt-ledda moderatregeringen i början på 90-talet, efter hård kritik från industrin och fackföreningar.

Avvecklingskostnaderna beräknades uppgå till mer än 200 miljarder kronor med kraftiga ökningar av priset på el och mängder med förlorade arbetstillfällen.

Under dessa förutsättningar hade det varit politiskt självmord att driva avvecklingsfrågan, särskilt under dåvarande ekonomiska kris. I dag, mitt i den globala ekonomiska krisen och med ambitiösa svenska miljömål, är situation liknande.

Att den svenska opinionen mot kärnkraft också minskat sedan 80-talet har också varit en ledande anledning till att svenska politiker inte med frenesi sökt avskaffandet av svenska nukleära aktiviteter.

Vad är då vägen framåt för Sverige under vårt rådande beroende av kärnkraften? Den stora läxan från den pågående japanska krisen är att fortgående modernisering, uppdateringar, översyn och reglering är nyckelbegrepp för en säker kärnkraft. Här har regeringen naturligtvis en viktig roll att spela. Att konternuerligt uppdatera hotbilden gentemot nukleära installationer – såsom terrorism eller annat sabotage – och sedermera implementera säkerhetsmekanismer är också av högsta vikt.

Samtidigt ska Sverige naturligtvis fortsätta att investera i förnyelsebara energikällor som i framtiden på en större skala kan bidra till Sveriges elproduktion och miljömål.

JOHAN BERGENÄS

säkerhetspolitisk analytiker vid Stimson Center i Washington, DC