SvD:s Carolina Neurath har i artiklar tagit upp de privat- och samhällsekonomiska effekterna av ränteavdragen. Tillsammans med låga räntor anses denna ”subvention” driva fram en överupplåning och uppblåsta priser på främst bostäder. Lösningen skulle vara att begränsa rätten att dra av skuldräntorna, vilket inte är ovanligt i utlandet. Men det är inte avdagsrätten som skapar problemet utan skälet är att skattesystemet är gravt felbalanserat. Sverige har jämfört med omvärlden systematiskt överbeskattat sparandet och samtidigt ”subventionerat” lånen. Under de drygt 20 år som gått sedan den senaste stora skattereformen har dessa avvikelser dessutom förstärkts. Men nu verkar det som om flera partier börjat inse inte bara att problemet bör rättas till, men att det också är precis rätt tid att göra det.
Sänker vi kapitalbeskattningen så sänks också avdragen för skuldräntor vilket direkt minskar dagens problematiska "subvention" av krediter. Detta borde vara välkänt i politiska kretsar, men man har inte vågat göra rätt eller ansett att tiden inte var mogen.
Leif Vindevåg
Ränteavdragen är bara den topp av isberget som sticker upp. Särskilt i ett land som Sverige där vi fortfarande har ett tydligt progressivt skattesystem bidrar avdragsrätten till att jämna ut nettokostnaden mellan fattiga och rika. Utan ränteavdrag skulle många hushåll med vanliga inkomster nämligen få svårt att köpa bostad eller göra andra stora investeringar, medan de som redan är förmögna skulle gynnas.
Många institutioner och enskilda debattörer har engagerat sig i frågan om Sverige har, eller befarar, en lånebubbla. En del av överbelåningen på annat än bostäder etc styrs emellertid av andra signaler än ränteavdraget. Individer som utnyttjar kontokrediter och sms-lån etc har sällan någon avdragsrätt alls och de känner definitivt inte till hur den fungerar. Däremot är det anmärkningsvärt att den grundläggande symmetrin mellan skattesatsen för kapitalinkomster och ränteavdragen inte lyfts fram. En sänkt kapitalbeskattning får ju nämligen positiv effekt på båda sidor genom att sparandet stimuleras och lånandet bromsas.
Aktiespararna började redan i förra seklet med att göra årliga studier av hur kapitalbeskattningen fungerar i industriländerna i EU och OECD. Bilden har hela tiden varit entydig; Sverige är ett extremfall med dubbelt så hög samlad kapitalskatt som snittet för andra länder.
De som gäspat åt denna faktum missar två viktiga saker. Den ena är att över tiden så har kapitalbeskattningen sänkts i omvärlden medan den varit oförändrad hos oss. Den andra missen är att Sverige inte konkurrerar med ett genomsnitt för EU eller OECD utan med enskilda konkurrentländer. På den kanten har till exempel flera av de nya EU-medlemmarna infört en platt skatt på en nivå av endast 15-20 procent. Sverige tar en klar nationalekonomisk risk när dessa obalanser mot omvärlden får kvarstå.
Skatteomläggningen vid 1990-talets början vilade på en ryggmärgskänsla från femtio år med valutareglering. Den inhemska balansen mellan skatten på arbete respektive kapital ansågs vara viktigare än balansen mot omvärlden. Men efter 1989 då valutaregleringen togs bort och kapitalet kan flöda fritt har vi fått lära om. Nu vet vi att Sverige kan avvika påtagligt med skatt- och avgifter på arbete och konsumtion utan att löntagare eller företag emigrerar. Men när vi avviker i fråga om kapitalbeskattningen så läcker pengarna snabbt ur landet eftersom det bara behövs ett mejl eller telefonsamtal för att dem.
Sänk genast kapitalskatten. Aktiespararnas studie från i fjol pekar på att skatten på räntor och utdelningar skulle behöva halveras och reavinstskatten tas bort helt för att Sverige skall hamna på EU-genomsnittet.
Studien bygger på att man jämför den samlade beskattningen av kapital. Effekten av bolagsskatt, skatt på utdelning och räntor samt i förekommande fall förmögenhetsskatt vägs ihop.
Organisationen Svenskt Näringsliv har kommit till samma slutsats. Under 2009 tillsatte man en skattedelegation för att analysera vårt konkurrensläge. I slutrapporten framhålls att ägar- beskattningen är en nyckelfråga för det svenska näringslivets utvecklingskraft. För att rejält förbättra konkurrenskraften krävs åtgärder i storleksordningen halverade skattesatser. Åtgärder i ägarledet genom att sänka kapitalinkomstskatten har därför hög prioritet.
Sänker vi kapitalbeskattningen så sänks också avdragen för skuldräntor vilket direkt minskar dagens problematiska ”subvention” av krediter. Detta borde vara välkänt i politiska kretsar, men man har inte vågat göra rätt eller ansett att tiden inte var mogen.
Men nu har den rätta tiden kommit. Faran med att fortsatt underblåsa låntagandet blir allt tydligare. Samtidigt har samhällskostnaden, det vill säga nettoeffekten på statens budget, reducerats till följd av det rekordlåga ränteläget. Riksdagen skulle därför, utan att behöva fastna i några långa utredningar, snabbt kunna besluta att sänka skattesatsen för kapitalinkomster och ränteavdrag. Ett bra och enkelt första steg kunde vara att sänka skatt och avdrag från dagens 30 procent till den nivå som gäller egna bostäder, det vill säga 22 procent. Även för låntagarna blir effekten begränsad i dagsläget. Justeringen ger främst en snabb signal till hushållen att det framgent kommer att löna sig bättre att spara och att det är skäl att börja amortera innan räntorna åter kryper uppåt.
Det är uppenbart att bokstavligt alla förlorar på det nuvarande systemet. Därmed öppnas en chans för våra politiker att visa hur det rätta och nödvändiga också gynnar landet och därför utan dröjsmål bör genomföras.
LEIF VINDEVÅG
ekonom och rådgivare, Aktiespararna
