Gissa vilket företag som har ”effektivt och miljövänligt resande” som affärsidé! En ledtråd är, för att travestera Maud Olofsson, att den mest miljövänliga resan är den som aldrig blir av.
Den första nyheten som mötte mig efter semestern var att flera hundra barn övergivits av SJ när de var på väg till EFS scoutläger i Norrbotten.
Försenade tåg och missade anslutningar är dessvärre inte bara rötmånadshistorier. Detta är vardag året runt i hela Sverige.
Själv kom jag en och en halv timme för sent till jobbet i måndags, eftersom mitt tåg helt gåtfullt hade gått upp i rök. Som långpendlare har jag gjort misstaget att investera i ett årskort. Det innebär biljettlösa resor, men alltför ofta matchar SJ det med tåglösa och informationslösa resor.
Sålunda var vi omkring 30 resenärer vid Bollnäs station som varken nåddes av högtalarutrop eller information via tv-skärmen.
Resenärer förväntas helt enkelt själva reda upp situationen när tåg försenats/spårat ur/ställts in. Sjuka, gamla, kvinnor och barn drabbas extra hårt, medan de resenärer som har störst chans att komma fram i rimlig tid är utrustade med mobiltelefoner, kunskap om alternativa färdvägar och oceaner av tålamod.
Att tåg kan råka ut för motorhaverier må så vara. Men det är gåtfullt att inte ett stort företag med sekellång erfarenhet och näst intill monopolställning kan hantera förseningarna bättre.
Istället för att åtgärda brister letar SJ syndabockar. Vi resenärer påstås kliva ombord för långsamt; därför ska dörrarna stängas 30 sekunder före avgång. Men hur fort ska vi gå ombord när tåget är sju, tio eller 120 minuter försenat?
I ett och ett halvt år har jag arbetspendlat mellan Bollnäs och Uppsala varje vecka. 90 procent av resorna håller inte tidtabellen. De sammanlagda förseningarna uppgår nu till nästan två dygn. Det motsvarar en arbetsvecka.
Denna tid går inte att arbeta in under resorna eftersom man knappast sätter sig med en dator i knät på ersättningsbussen eller äldre tåg.
En gång i månaden får jag god och gratis mat genom Prio-kortet. Hur mycket hellre hade jag inte kommit i tid.
Ägarens, alltså statens, krav på SJ måste omfatta mer än ekonomisk vinst. Tillsätt en haverikommission. Eller tillåt åtminstone konkurrerande tågtrafik på samma sträckor.
Vi resenärer betalar nämligen för att komma fram.
ERIKA CYRILLUS
chefredaktör för EFS missionstidning Budbäraren
