I Sverige berättar vi inte vad vi röstar på. De flesta tar valsedlar från alla partier innan de går in i valbåset. Valhemligheten är viktig.

Rätten att inte berätta vad man röster på är en mänsklig rättighet. ”Val skall genomföras med tillämpning av allmän och lika rösträtt och hemlig röstning” heter det i FN:s deklaration de mänskliga rättigheterna.

Men rätten att hålla sin röst hemlig är inte samma sak som att man är tvingad att göra det. För många tycks dock själva valhemligheten vara något överordnat. Här skiljer sig Sverige från till exempel Storbritannien och USA.

Jag gick en gång runt med en brittisk liberal kandidat i en förort till London. Han knackade på dörrar och frågade efter stöd. Konversationen kunde låta så här:

– Jag hoppas att ni vill stödja mig i valet.

– Nej, jag röstar på Tories.

– Hur är det med maken?

– Ånej, han är inbiten Labour. Men min dotter vet inte riktigt vad hon tycker, hon kanske är liberal. Jag ska ropa på henne!

Jag har svårt att föreställa mig det replikskiftet i Sverige.

Den stora offentliga sektorn spelar en roll för människors ovilja att berätta vad de röstar på. Föreställningen om ett statsbärande parti kan skapa rädsla. Man måste hålla sig väl för att göra karriär i offentlig sektor.

Många är beroende av politiska beslut. Jag kände en elektriker som var smyg-folkpartist: han vågade inte kandidera eftersom han då inte skulle få jobb av den av socialdemokraterna helt dominerade bruksorten.

Det är ett Sverige som inte längre finns, men inställningen håller i sig. Det märks när den moderata ledningen med argumentet om rösthemlighet försvarar att Sverige inte ska ha en lag som offentliggör alla bidrag till partiet, trots att en sådan lag skulle tvinga LO att redogöra för omfattningen av stödet till socialdemokraterna.

När Gunnar Helén 1969 blev partiledare för Folkpartiet var hans villkor att partiet inte längre skulle acceptera bidrag från företag. Han menade att belastningen i debatten var långt större än den ekonomiska vinsten. När Fälldin-regeringen bildades 1976 krävde de övriga partierna att moderaterna under regeringstiden skulle avvisa företagsbidrag, på grund av jävsrisken.

I USA är det annorlunda. Få tror att deras röstande skulle skada dem i något sammanhang. Delvis hänger det samman med att politiker har mindre inflytande, men det är också en kulturell skillnad.

I USA är alla bidrag till politiska partier och kandidater offentliga. Den som vill veta vilka som i förra valet gav till vem kan söka i sajter på nätet – på namn, adress eller kandidat. Man kan slå upp ifall ens grannar ger pengar till någon politiker.

Man kan till exempel se att Dagens Nyheters förre chefredaktör Hans Bergström gav pengar till John McCain (som han ju också skrev en bok om). Opolitiska Center for Responsive Politics följer i detalj vad som händer när det gäller partiernas finansiering och lägger ut det på sin hemsida: http://www.opensecrets.org/

Åtskilliga ledande och förmögna amerikaner ger till kandidater i konkurrerande partier. Det kan ses både som ett stöd till den demokratiska processen och som att person går före parti. Därmed blir också frågan om valhemligheten avdramatiserad.

Bidrag från individer på cirka 20000 kronor är basen för amerikansk partifinansiering. Men i stigande utsträckning handlar det om många små bidrag, några hundralappar. Det gäller både Obama-kampanjen och Tea-Party-rörelsen.

Svensk politik är i huvudsak finansierad av skattebetalarna. Men i allt högre grad blir det viktigt för partierna att försöka få ekonomiskt stöd från lojala anhängare. Den som ger en slant visar också sin lojalitet med partiet.

Om inte nästa valperiod ska förgiftas av anklagelser om att Socialdemokraterna lägger sin politik med hänsyn till LO:s ekonomiska bidrag eller regeringsbeslut påverkas av Moderaternas hemliga bidragsgivare behöver vi mer öppenhet och en långt mer avspänd syn på att tala om vad man röstar på. Den som inte vill att sympatierna ska komma ut, behöver ju inte ge ekonomiska bidrag.

OLLE WÄSTBERG

fd riksdagsman, generalkonsul i New York