Erik Åsard

Barack Obamas säkerhetspolitik skiljer sig från Bushs, men hittills mera i teorin än i praktiken.

Erik Åsard

För amerikanerna började det nya millenniet inte den 1 januari 2000 utan den 11 september 2001. Terrorismen hade av och till funnits på agendan även före terroristdåden, men mera som ett fjärran orosmoln än som ett reellt hot. Terroristattackerna mot New York och Washington ändrade i ett slag hotbilden och fick stora konsekvenser för USA:s ekonomi, inrikes- och utrikespolitik.

Det går knappast att överdriva den chockverkan som attackerna fick på amerikanerna i gemen. Känslan av sårbarhet, av att inre och yttre fiender står redo att när som helst gå till angrepp, har varit närvarande ända sedan republiken grundades och förstärktes mångfalt efter 11 september.

Det fanns ingen beredskap i USA för attackerna. Ingen i statsledningen hade fantasi nog att föreställa sig att metodiskt arbetande terrorister skulle utbilda sig till självmordspiloter, kapa civila flygplan och med berått mod krascha dem i byggnader med tusentals oskyldiga människor.

Experterna jämförde efteråt med britternas attack mot huvudstaden Washington 1812 och japanernas anfall mot Pearl Harbor 1941. Men det som gjorde 11 septemberattackerna unika var att de nästan enbart drabbade civila (nära 3000 personer från ett 60-tal olika länder dödades) och att de genomfördes inte av en identifierbar stat utan av en grupp okända terrorister knutna till terrornätverket al-Qaida.

Inrikespolitiskt medförde attackerna att Bushadministrationens ställning kraftigt stärktes. All normal politik lades under lång tid i malpåse och George W Bush, som före attackerna framstod som svag och alltmera impopulär, förvandlades till oomstridd statsman. Utan hjälp av den krisstämning som 11 september försatte landet i är det tveksamt om Bush hade blivit omvald 2004. I efterhand är det slående hur många av de åtgärder som vidtogs efter attackerna gick på tvärs inte bara mot Bushs valprogram 2000 utan också mot traditionell konservativ idépolitik.

Tusentals immigranter häktades, ofta under lång tid, varav de flesta inte anklagades för något annat än brott mot visumreglerna. Den så kallade Patriotlagen gav myndigheterna befogenheter att insamla olika typer av privat information om medborgarnas bibliotekslån, telefonsamtal, studier och sjukjournaler. Vidare tilläts avlyssning i vissa fall av överläggningar mellan advokater och häktade, något som går helt på tvärs med anglosaxisk rättstradition.

En annan effekt var en kraftig ökning av statsutgifterna liksom av den federala statsmakten, även det ett avsteg från konservativ ideologi i amerikansk tappning. Det nya superdepartementet för nationell säkerhet innebar att 22 federala myndigheter slogs samman till ett jättedepartement med över 200000 anställda, den största omorganisationen av regeringen i USA:s historia.

Bush motsatte sig alla skattehöjningar för att finansiera kriget mot terrorismen, tvärtom sänktes skatterna just när nationen gick i krig vilket tillsammans med reformeringen av Medicare resulterade i en enorm ökning av det federala budgetunderskottet, en börda som landet ännu lever med.

Gapet mellan valmanifest och verklighet var särskilt tydligt inom utrikespolitiken. Bush hade gått till val på ett mycket lågmält utrikespolitiskt program. Han hade få åsikter om politiken visavi Irak, och parhästen Dick Cheney förklarade i en tv-intervju att en ny republikansk administration inte hade för avsikt att angripa Irak. 11 septemberhändelserna ändrade prioriteringarna i grunden. I stället för att satsa allt på att infånga de som låg bakom attackerna splittrade Bushadministrationen resurserna på ett ideologiskt motiverat krig mot Irak, ett land som inte hade något att göra med 11 september.

Det var olyckligt att USA under denna tid hade en statsledning som gjorde sig skyldig till en rad katastrofala felsteg, där Irakkriget utgjorde ett av flera. Om Al Gore varit president skulle också han ha gått i krig mot al-Qaida och talibanerna i Afghanistan, men han hade inte invaderat Irak och därmed besparat världen såväl de gruvliga tortyrbilderna från Abu Ghraib-fängelset som Guantánamolägret på Kuba, företeelser som svårt skadat USA:s anseende utomlands.

Barack Obamas säkerhetspolitik skiljer sig från Bushs, men hittills mera i teorin än i praktiken. Obama fick ärva två stora konflikter som fortfarande inte är lösta. Under augusti 2011 dödades 66 amerikanska soldater i Afghanistan, det högsta antalet sedan kriget började för tio år sedan. Även efter den truppneddragning som Obama beordrat till nästa sommar kommer USA att ha nära 70000 soldater kvar på marken i Afghanistan.

Usama bin Ladin är död, och Obamaadministrationen använder inte uttrycket ”kriget mot terrorismen”. Men amerikanernas känsla av utsatthet finns kvar, nu förstärkt av en oro över ekonomin, både den egna och landets, och av en krypande rädsla för att nationen ohjälpligt tappar mark till suspekta konkurrenter i omvärlden. I den meningen kastar 11 september ännu sin skugga över USA.

ERIK ÅSARD

professor i nordamerikastudier vid Engelska institutionen, Uppsala universitet