De moraliska spärrarna har ofta en tendens att luckras upp.

Göran Collste

Stockholms läns landstings nya datainformationssystem Take Care är i blåsväder. Många protesterar mot att det blivit möjligt för uppemot 40000 anställda inom landstinget att läsa stockholmarnas sjukjournaler.

Det finns många goda skäl att införa ett system av denna typ: Behandlingen av patientinformation kan ske snabbare och rationellare, det kommer att göras färre undersökningar och provtagningar eftersom läkare och annan vårdpersonal lätt kan se vilka prov som tagits nyligen, kunskapsunderlaget för diagnos och behandling blir fullständigare och mer tillförlitligt och man kan snabbare vidta åtgärder vid olyckor eftersom patientinformationen alltid finns tillgänglig.

Vad är problemet? Jo, systemet gör det möjligt för personal inom landstinget att se grannarnas, vännernas och ovännernas sjukjournaler. Och allt finns med; från kvinnoklinikernas information om aborter till psykiatrins information om självmordsförsök.

Systemet ställer oss inför en typisk vårdetisk konflikt: i ena vågskålen värden som förbättrad vårdkvalitet och minskade skaderisker, i den andra vågskålen kränkningar av den personliga integriteten.

Men, hävdar systemets försvarare, den personliga integriteten är inte alls hotad. Det finns ju inbyggda spärrar; tekniska och mänskliga. Personalen måste logga in för att komma åt informationen och det går att spåra och bestraffa obehöriga användare. Dessutom kan vi lita på vårdpersonalens yrkesetik; läkare och sköterskor är bara intresserade av sina egna patienter. Problemet är att varken de tekniska spärrarna eller yrkesetiken utgör tillräckliga hinder mot att systemet missbrukas.

Vem går igenom loggarna för att upptäcka missbruk? Normalt sett ingen därför att det inte finns tid i en stressad sjukvård för sådant. De moraliska spärrarna har ofta en tendens att luckras upp. Visst kanske man avstår från att tjuvkika i början. Men när man blivit van vid systemet och det fungerar snabbt och effektivt riskerar också de moraliska försiktighetsåtgärderna att glömmas bort.

Take Care kan på många sätt bidra till att förbättra och effektivisera vården. Men systemet kräver mogna och medvetna användare och inbyggda spärrar som fungerar. Är det realistiskt?

GÖRAN COLLSTE

professor i tillämpad etik vid Linköpings universitet