I efterdyningarna till den 11 september började militära experter tala om det asymmetriska kriget, ojämlikhet i militär styrka. Mot supermakten USA hade en fiende, som inte var en stat utan snarast en liten privat organisation, genomfört en framgångsrik militär operation.

Mot en sådan fiende var det svårt att slå till, om man ens hittade honom. Men supermakten måste visa sig stark.
Alltså beslöt USA med världssamfundets samtycke - självförsvar enligt säkerhetsrådet - gå till anfall mot en faktiskt existerande stat, Afghanistan, vars regering härbärgerat den angripande organisationen.

I efterföljande krig dödades lika många civilpersoner som i New York och Washington. Den avskydda talibanregimen störtades. Men terroristorganisationen al-Qaida bekämpas fortfarande av amerikanska trupper.

När den libanesiska motståndsrörelsen Hizbollah i juli 2006 gick in i Israel, dödade ett antal soldater och retirerade med två israeliska fångar, var det återigen en asymmetrisk fiende som slog till.
Sedan Hizbollah,
Guds parti, uppstod som reaktion till Israels invasion 1982, har rörelsen blivit en stat inom den svaga libanesiska staten och dessutom en militär faktor.

Inte desto mindre är det staten Libanon som har malts sönder den senaste månaden efter att Israel - precis som Hizbollah troligen hade hoppats - överreagerat och gått till massivt anfall för att rensa Libanon från terrorister.

I London har Scotland Yard tydligen lyckats förhindra en omfattande terroristaktion mot flygplan över Atlanten. Kanske hade de attentat som tjugofyra unga pakistaner planerade krävt lika många döda som det asymmetriska kriget i Libanon. Av allt att döma står världen inför fler asymmetriska krig.

Det som oroar mig är den uppenbara asymmetrin i våra reaktioner.

I ren desperation, eftersom det visar sig omöjligt att bekämpa denna fiende, utlovar drabbade västerländska stater drakoniska säkerhetsåtgärder. Svepande terroristlagstiftning införs.
Kriminologen Janne Flyghed kallar detta en normalisering av undantagstillståndet, en
process som får entusiastiskt stöd av politiker som vill visa handlingskraft. Det öppna samhället hotas.

Men den uppvisade handlingskraften skapar snarast fler terrorister. Ökad kontroll av mörkhyade personer förser terroristorganisationer med ännu fler rekryter.

Varje dag påminns unga muslimer genom tv och tidningar och hemsidor tillgängliga jorden runt om barbariska oförrätter mot fränder - i Abu Ghraib, på Guantánamo, i Falluja och Qana. Och det är inte någon plötslig upptäckt de gör.
Samma dag som nyheten kom om de förfärliga planerade flygplansattentaten fann jag i brittiska Financial Times ett klokt läsarbrev. Professor Jean-Pierre Lehmann i Lausanne föreslår att ledande politiker i Storbritannien och USA ska förkovra sig i det senaste halvseklets politiska historia i Mellanöstern och därefter be om ursäkt för en rad försyndelser.
Regeringen Bush ordar mycket om behovet av demokrati i Mellanöstern. Vore det då inte dags att medge att USA självt genom att störta Irans premiärminister Mohammed
Mossadeq för 53 år sedan torpederade Irans demokratiska genombrott?
I höst är det exakt 50 år sedan Storbritannien, Frankrike och Israel gick till militärt angrepp mot Egyptens Gamal Abdel Nasser, som hade understått sig att nationalisera Suezkanalen. Nasser beskrevs som en ny Hitler, Mossadeq, som nationaliserat British Petroleum, sågs som halvt galen.

Men för Tony Blair och George W Bush är det historielösheten som gäller. Den asymmetriske fienden måste bekämpas med alla medel.

Går det inte att hitta honom slår man till mot dem som ger honom stöd - Syrien som fungerar som transportled för raketer, Iran vars president framställs som våldsam och sinnesrubbad.
När World Trade Center och Pentagon angreps den 11 september 2001, frågade sig många yrvakna amerikaner hur det kunde finnas människor som hatade USA.
När terrorattentat drabbade London 2005 och förhoppningsvis avvärjdes 2006, frågade sig den brittiska allmänheten hur unga brittiska medborgare med yorkshireaccent kunde hata England.

Kanske borde
man fråga varför så många i muslimländer och tredje världen och dess diaspora själva känner att väst hatar dem och bestämmer sig för att engagera sig i ett asymmetriskt krig mot övermakten.