Maud Olofsson har inte lärt av Thorbjörn Fälldins misstag. Efter valet 1976 trodde sig Fälldin genom villkorslagen kunna stoppa fortsatt laddning av kärnkraftverk. Lagen ställde krav på slutförvaring av avfall som Fälldin menade att bolagen aldrig skulle kunna uppfylla. Men eftersom han var ensam om sin tolkning blev det som majoriteten ville.

Nu försätter Maud Olofsson sig i en liknande situation. Att sätta målet för ny vindkraft och annan förnybar elproduktion till 25 TWh år 2025 är en sak, en helt annan är att få utbyggnaden finansierad och genomförd.

Så länge kraftbolagen tror att det blir billigare att bygga ut kärnkraften kommer de att prioritera den. Och centern har redan kompromissat bort sina möjligheter att påverka den fortsatta processen. Trots att Sverige redan producerar mer kärnkraft per invånare än något annat land i världen ger regeringen nu bolagen tillstånd att bygga ut kärnkraften med mer än 50 procent så länge inte antalet reaktorer ökar.

Den svenska linjen är inte långsiktigt hållbar – i varje fall inte om en stor del av världen skulle följa vårt höga exempel. Ökad användning av kärnkraft riskerar att leda till krav på upparbetning, storskalig hantering av klyvbart material och risk för kärnvapenspridning. Dessutom framstår brytning av uranfyndigheterna i Billingen och på andra håll i vårt land som en logisk konsekvens av den nya politiken.

Vårt utnyttjande av kärnkraften borde minska, inte öka. Allianspartiernas egen bedömning är ju att ca hälften av kärnkraften kan ersättas till 2030 även i ett fall där efterfrågan på el fortsätter att växa. Däremot är det inte säkert att det går att avveckla alla reaktorer innan de yngsta hinner bli så gamla att de utgör ett växande säkerhetsproblem.

Ett sätt att säkerställa att kärnkraften inte blir en gökunge skulle kunna vara en uppgörelse med kraftbolagen där regeringen erbjuder dem möjlighet att ersätta en begränsad andel av den installerade effekten med ny kärnkraft mot att de accepterar ett civilrättsligt bindande avtal om att stänga alla gamla reaktorer senast när de uppnått en viss ålder.

En annan variant kan vara att tillåta bolagen att bygga ut lika många MW ny kärnkraft som de avvecklar gammal men aldrig motsvarande en större produktionsvolym än den förnybara kraftproduktion som tillkommer efter 2010 i form av till exemel vindkraft, biobränslebaserad kraftvärme och vågkraft.

Sverige behöver en stabil och trovärdig energipolitik. Kanske kan Mona Sahlin i blocköverskridande förhandlingar se till att den svenska energipolitiken blir långsiktigt hållbar och därmed befria Maud Olofsson ur den fälla hon hamnat i?

Per Kågeson

fildr i Energi- och miljösystemanalys