Debatten om könsbundna aborter har blossat upp igen, sedan Socialstyrelsen slagit fast att anledning till abort inte är relevant eller för den delen påverkar rätten till ingreppet. Plötsligt har det som det sekulära samhället annars brukar definiera som ”cellklumpar” blivit viktiga. Det är nästan som om de - hör och häpna - har fått liv igen efter alla år av förnekelse.
För oss katoliker - och många med oss - har ofödda barn överhuvudtaget aldrig varit några ”cellklumpar”. Men för det samhälle som uppenbarligen inte kan se något fel i 30 000 aborter om året har vetskapen om att kvinnor väljer bort sina ofödda barn på grund av könet fått vredesfyllt blod att svalla.
Varför? Varför är den ena anledningen till abort mer omoralisk än den andra? Är det fri abort i ett land så är det.
Men inte i Sverige. I Sverige blir krocken mellan det som anses som en självklar mänsklig rättighet och könsdiskriminering alltför stor för att människor i det offentliga rummet ska kunna hantera det. Plötsligt protesteras det alldeles förfärligt.
Annars brukar den som dristar sig till att kritisera abortlagen bli verbalt lynchad. Högerkristen, anti-feminist, fascist är bara några av de kraftfulla epitet som tokliberalerna brukar använda för att omnämna den som tycker att det är något osmakligt med att man varje år nekar 30 000 barn chansen att få födas.
Nu är det minsann annat ljud i skällan. Ännu inte född, men könsdiskriminerad ändå skrev Svd:s ledarskribent indignerat i februari. Och det är naturligtvis bra att hon reagerar. Men varför först nu? Och varför bara av denna anledning?
Det är märkligt vilken enastående dubbelmoral som präglar debatten om de könsbundna aborterna. Å ena sidan betraktas ofödda barn som livlösa tingestar - å andra sidan kan man könsdiskriminera dem. Men antingen är ett foster ett liv eller ej. Och är det inget liv är kan det heller inte könsdiskrimineras.
Sedan måste man ställa frågan om de ofödda pojkarna. Vem för deras talan? Den bistra sanningen är: Ingen. För den här debatten handlar inte om abort eller rätten till liv. Den handlar bara om könsdiskriminering.
Det som är mest förvånande är att så få verkar inse hur galet hela resonemanget är. Att vi inte kan få till stånd en enda liten ynka debatt i det här landet om aborternas vara eller icke vara utan att det blir en diskussion om fascism och fanatism.
Varför är det så svårt att inse att livet har ett värde - även innan det är framfött?
Kanske kan upprördheten över de könsbundna aborterna ändå få människor att börja tänka till. Kanske kan vi till slut börja tala om abort på ett nytt och fruktbart sätt utan pajkastning och intoleranta tillmälen. Det skulle vara av godo för hela det svenska samhället.
Bitte Assarmo
fri skribent
