Även om Socialdemokraternas kris kring 2010 varit djupare än någonsin i modern tid vore det ett misstag av Håkan Juholt, som nu tar över som partiets ordförande, att enbart försöka rätta till kortsiktiga felgrepp.
Säkert finns en hel del att säga om katastrofal planering inför valet 2010 och om det rödgröna samarbetet som en strategisk felsatsning, men den kris som präglat det socialdemokratiska partiet de senaste åren är egentligen bara en förvärrad form av tilltagande ideologisk vilsenhet som sträcker sig åtminstone 30 år tillbaka i tiden.
När Olof Palme 1982 i boken Vår väg ur krisen antydde att kommande välfärdssatsningar bara kunde genomföras ”om ekonomin klarar det” stängde han dörren till ett av partiets dittills viktigaste medel för att uppnå sina mål: skattehöjningar.
Ökade skatter hade sedan 1960-talet blivit det främsta medlet att skapa utrymme för ständigt nya reformer. Palmes, och partiets, kursändring var därför dramatisk och sådde i praktiken fröet till de strider om mål och medel som gång på gång utkämpats mellan olika grupper inom rörelsen.
Förändringen 1982 skall dock ses mot bakgrund av den gryende skatterevolt som präglade 1970-talet, och som berörde även partiets kärnväljare i LO-kollektivet. Problemet var, och är, att när skatteresurserna inte ständigt vidgas begränsas reformutrymmet.
Samtidigt blir en väloljad ekonomi, som alltid var en viktig bas för välfärdsstaten, än mer central för att skapa resurser. Dessutom ökar trycket på effektivisering eller rent av privatisering av den offentliga sektorn för att få ut mer till mindre kostnad. Precis de knäckfrågor som dominerat de senaste årens interna strider och som bidragit till suddiga, ryckiga och osammanhängande förslag eftersom olika delar av rörelsen haft olika uppfattningar.
Utan att kunna leverera reformer som bygger på ideologiska kompromisser som förenar stöd för svaga med fördelar för starka, tappar Socialdemokraterna fart.
Jonas Hinnfors
Juholt har all anledning att påminna partiet om att det var socialdemokratins egen analys som satte ett tak för skattetrycket. Samtidigt har partiets övergripande mål om att bygga ett drägligt samhälle för de flesta knappast ändrats. Juholt säger att han är trött på ropen efter ny politik. Nu skulle han kunna försöka samla sitt parti till att välja nya medel för att nå väl etablerade gamla mål.
• För det första bör Juholt fundera över hur den moderna ekonomin genererar överskott. Socialdemokratin har alltid haft lätt att se till storföretagens behov. De passade även väl in i tidigare korporativistiska arrangemang. Mer vardagligt risktagande och vinstmöjligheter har partiet haft svårare med. Något slags borgfred med småföretagandet – viss acceptans för att enskilda företagare blir relativt välbärgade – kan ha potential till den jobbtillväxt som är socialdemokratins klassiska grundpelare för att åstadkomma jämlikhet.
• För det andra skulle han kunna förmå partiet att påminna sig att bidrag var tänkt som tillfälliga övergångslösningar för människor i svårigheter. Aktivering av bidragsberoende människor är ingen enkel väg och den har dessutom besvärande inslag av att drabba redan svaga. En kraftfull minskning av antalet människor i bidrag måste ändå vara en central ingrediens för att rädda välfärdsstatens ekonomiska fundament och återskapa en väg till jämlikhet.
• För det tredje har partiet inte på länge klarat av att leverera nya reformer som tilltalar starka grupper. Konsekvenserna av friskolor, fritt vårdval och rut-avdrag är kontroversiella. De är samtidigt exempel på reformer som introducerats för att effektivisera offentlig sektor. Precis den typ av reformer som socialdemokratin bäddade för 1982.
Reformerna har även attraherat den medelklass där socialdemokratin varit på defensiven. Rut-avdraget har kanske fått oförtjänt mycket uppmärksamhet men ett socialdemokratiskt parti med större självförtroende hade säkert kunnat passa in det i sin grundmodell där en reform kan stödja en utsatt grupp – i det här fallet lågutbildade, ofta invandrade, kvinnor – samtidigt som det gynnar en stark grupp.
Utan att kunna leverera reformer som bygger på ideologiska kompromisser som förenar stöd för svaga med fördelar för starka, tappar Socialdemokraterna fart i vad som utgjort partiets trumfkort: brett väljarstöd från svaga till starka.
Nygamla medel skulle alltså, för att sammanfatta, anknyta till klassiskt socialdemokratiskt jämlikhetsarbete. Arbete för alla utgör grundvalen. Starka grupper inkluderas på olika sätt i jämlikhetsstrategin och stöden är förknippade med tydliga krav. Här ligger Juholts ideologiska utmaning.
JONAS HINNFORS
professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet, forskar om socialdemokrati
