Haiti är ett av världens minst avundsvärda länder. Två tredjedelar av människorna är bönder som måste försörja sig på ett tunnland. 80 procent av befolkningen måste klara sig på mindre än två dollar om dagen, 50 procent på mindre än en. Haiti har aldrig haft en anständig regering. Styrelseformen har alltid varit kleptokrati. Det är ingen tillfällighet att USA intervenerat militärt två gånger under 1900-talet.
Landet drabbas också med jämna mellanrum av orkaner, senast fyra stycken på mindre än tre veckor 2008. För några dagar sedan råkade landet ut för den värsta katastrofen någonsin. Huvudstaden Port-au-Prince, med mer än två miljoner människor, ödelades av den värsta jordbävning som registrerats i landet. Omvärlden har reagerat. Katastrofhjälpen strömmar in.
Plötsligt har Haiti blivit var mans angelägenhet. Men hur länge kommer det att vara det? Internationellt har Haiti alltid varit en paria, ett land där inget fungerar och som ingen vill engagera sig i. Intresset flammar upp i samband med val eller naturkatastrofer, men därefter lägger det sig snabbt igen och Haiti faller tillbaka i letargi och vanstyre.
Mellan 1957 och 1986 styrdes Haiti av François ”Papa Doc” Duvalier och hans son Jean- Claude, ”Baby Doc”, två av Latinamerikas värsta diktatorer någonsin. Efter en kaotisk period med militärstyre valdes Jean-Bertrand Aristide till president 1990, med en absolut majoritet av befolkningen bakom sig. Aristide hade varit fattigpräst och han tände hoppet om demokrati och en bättre framtid. Tyvärr kom förhoppningarna snabbt på skam. Militären kastade ut honom följande år, och när han kom tillbaka 1994 var det som ytterligare en länk i kedjan av plundrarpresidenter. 2004 fick han lämna landet. Aristide hade valt att försitta möjligheten att ändra landets historia.
Det är svårt att beteckna Haiti som något annat än en ”failed state”. Den nuvarande presidenten René Préval har inte gjort mycket för att ändra på detta faktum. Utan FN:s militära och polisiära närvaro hade Haiti med största sannolikhet försjunkit i totalt kaos. I fjol presenterades äntligen en strategi för att reducera fattigdomen i landet. Den kommer aldrig att lämna skrivbordet. Jordbävningen har effektivt rensat de internationella organisationernas agendor.
Haitis grundläggande problem är landets sköra ekologi. Det har västra halvklotets svåraste erosionsproblem. Nio miljoner invånare på en yta stor som Smålands och bergigare än Schweiz har sakta men säkert pressat odlingarna uppför bergssidorna och sett till att landet är i det närmaste helt fritt från skog. När de tropiska slagregnen kommer, just när det är dags att så och plantera, spolas jorden ner i dalgångarna, ny jord måste tas i anspråk, etc, i en kumulativ process som har pressat ner inkomsterna på landsbygden under ett helt sekel.
En följd av detta är att Haiti har upphört att vara exportör av jordbruksprodukter. Fyra femtedelar av exporten kommer nu från textilindustrin, den enda organiserade produktion som finns i städerna. Exportindustrin brakade samman under militärstyret 1991–1994 men har därefter delvis hämtat sig. Tyvärr ligger med ett enda signifikant undantag alla fabrikerna i huvudstaden. Haitis industri har alltså i princip upphört att existera. Bill Clintons och de amerikanska affärsmännens besök 2009 kommer inte att avkasta något.
Även regeringen och administrationen har slagits ut. Ministerierna finns inte längre, inte parlamentet och inte kommunikationsnätet heller. Kanske är det lika bra.
Politiken i Haiti har alltid karakteriserats av en strid mellan små klickar som anser att befolkningen är till för deras bästa och inte tvärtom. Ett politiskt parti definieras enklast som en ledare och hans anhängare. Politiken har inget med idéer att göra. Den grundas enbart på egenintresse. Det har aldrig funnits någon plats för dialog och opposition. Att vinna ett val innebär inte bara att besegra motståndarna. Helst ska man krossa dem helt.
Jag har följt utvecklingen i Haiti sedan 1969. Jag har aldrig varit optimistisk om landets framtid. För att vända den politiska trenden krävs att ledarfigurerna bryter helt med landets hela föregående politiska historia. Kole zèpòl ak zèpòl – att arbeta sida vid sida – är vad som behövs. Tyvärr är förutsättningarna små.
I slutet av februari skulle det bli parlamentsval, val som nu måste skjutas på framtiden. 52 (!) partier har registrerat sig. Préval har redan varit president två gånger och kan därför inte omväljas. Var finns de nya ledarna? I bästa fall kan de komma fram ur krisen, men jag är inte så säker på det.
Den haitiska önskedrömmen är att emigrera till USA. Antalet båtflyktingar kommer sannolikt att öka under den närmaste framtiden, en utveckling som ingen vill ha, men med en ekonomi som är slagen i spillror är alternativen för de enkla människorna få. Här måste det internationella samfundet gripa in.
Det räcker inte med katastrofhjälp under 2010 utan ekonomin måste återuppbyggas och utvecklas, en gigantisk uppgift i ett land som just nu saknar i stort sett all infrastruktur, där skadorna på kapitalstocken troligen är så stora att den i stort sett är värdelös. Det enda som det finns gott om är arbetskraft – de överlevande – men den måste sysselsättas.
Tyvärr har biståndet till Haiti aldrig fungerat bra. När Världsbanken i början av 2000-talet för en tid stängde sitt kontor i Port-au-Prince, konstaterade den att det var omöjligt att hävda att de lån som getts till Haiti hade gjort situationen där bättre. Klarar de haitiska politikerna av att samarbeta och klarar givarsamfundet och de internationella företagarna av att få igång självbärande, långsiktig tillväxt? Kommer Haiti någonsin att kunna resa sig ur askan?
Voltaire såg jordbävningen i Lissabon 1755 som ett tecken på att Gud inte var god. Vilka slutsatser kan vi i framtiden dra av jordbävningen i Port-au-Prince 2010?
MATS LUNDAHL
professor i utvecklingsekonomi vid Handelshögskolan och Haitispecialist, har besökt landet ett flertal gånger
