Nog kan och bör äktenskapet och dess historia diskuteras. Fried­rich Engels gjorde det på sin tid.

Dit hör också att reda ut historien om patriarkatets juridiska form i vårt land; det manliga husbondeväldet och mannens målsmanskap över kvinnan. Formellt avskaffades detta 1921.

Men den upprördhet jag mötts av på vänsterhåll för att jag hävdat att det nu är viktigt att inte urholka den gällande svenska äktenskapslagstiftningen tyder på att man inte konkret tänkt igenom frågorna.

För religiöst troende är äktenskapet av Gud instiftat. Men det är en trosfråga, giltig för dem. En diskussion om detta liksom allmänt tal om kärlek skymmer att äktenskapet är den juridiska form vilken med ett enda avtal – ingående av äktenskap – enkelt reglerar frågor om egendom, faderskap och försörjningsplikt.

I ett samboförhållande är huvudregeln att vardera parten själv sköter sin ekonomi och svarar för sina skulder. Någon giftorätt till hälften av den andres tillgångar vid separation finns inte. Någon försörjningsplikt mellan parterna finns inte.

Med tanke på den allmänna ekonomiska olikheten mellan män och kvinnor nu i Sverige är detta ett klart kvinnofientligt regelverk.

Att den ömsesidiga försörjningsplikten inom äktenskapet kan missbrukas av myndigheterna vid sjukdom, invaliditet och ålderdom vet vi. För en av mina vänner som blev gravt handikappad gick det så långt att han tvang sin hustru begära skilsmässa och flytta från honom för att han skulle kunna få vård i hemmet.

Men det hindrar inte att denna ömsesidiga försörjningsplikt formaliserar en grundläggande och nödvändig trygghet även i de livets svårare tider vi alla kan räkna med att få uppleva.

Så långt kunde man möjligtvis tänka sig att lagstiftningen gjordes könsneutral. Även om allt tyder på att det – trots det relativt stora antalet skilsmässor – finns stor skillnad mellan heterosexuella och homosexuella relationer vad gäller varaktighet och partnerbyte, vilket komplicerar ett nytt enhetligt och könsneutralt äktenskapsregelverk.

Men till det kommer ytterligare något. Det heterosexuella förhållandet är specifikt. Kvinnan kan bli gravid, föda barn.

I Sverige är barnets rätt överordnad. Till denna rätt hör inte bara rätten att känna sitt ursprung (internationellt formaliserad i FN-konvention) utan rätt till en fader.

Faderlösa barn bör inte finnas enligt svensk lagstiftning då något sådant grovt kränker barnets rätt. Ty faderskap är ingen blott symbolisk fråga; den bestämmer männens/fädernas underhållsskyldighet och barnens arvsrätt.

I Sverige har vi därtill – till skillnad från till exempel i Storbritannien – laglott. Man kan här inte göra sitt barn helt urarva.

I enlighet med denna huvudregel har myndigheterna skyldighet att utröna faderskap.

Det gäller alla födande kvinnor oavsett om de själva vet vem fadern är eller inte (och oavsett om de vill säga det eller inte).

Denna skyldighet att utröna faderskap gäller alltså även för barn födda inom etablerade samboförhållanden. (Att denna fader­skapsbestämning i normala samboförhållanden sker utan blodprov och dna-analyser hindrar inte att ansvaret att värna barnets rätt förblir samhälleligt.)

För oss är huvudsidan när det gäller barnets rätt dock inte biologisk utan social. Som det heter i Föräldrabalken § 6: ”Har insemination utförts på modern med samtycke av en man som var hennes make eller sambo /.../ skall /.../ den som lämnat samtycket anses som barnets far.”

Till skillnad från de feminister, som ställer krav på kvinnors rätt till anonym inseminering, ser jag därför – som lagstiftarna – deras krav som ett tydligt angrepp på barnens rätt.

(Överhuvudtaget är talet om rätten att ha barn missvisande. Det finns lika lite någon rätt att ha barn som rätt att ha hund. Det finns däremot en rättslig skyldighet att korrekt vårda. )

Det finns dock ett stort undantag från denna myndighetens kontrollfunktion. Föräldrabalkens första paragraf lyder:

”Är vid barnets födelse modern gift, skall mannen i äktenskapet anses som barnets fader.”

Barnet står då också automatiskt under bådas vårdnad. Detta är en mycket gammal princip.

Den beror inte på att man inte känt till att ett visst antal barn födda inom äktenskapet haft en annan biologisk far än sin juridiske far. Det har man alltid känt till.

Visst finns juridiska möjligheter att ifrågasätta faderskapet inom äktenskapet (vilket i den franska lagstiftningen tidigare var förbjudet).

Men trots att det nu är möjligt att säkert fastställa det biologiska faderskapet till ett barn krävs detta sällan av någon äkta man.

Detta är inte att undra över. Liksom faderskapets huvudsida är mer samhällelig än biologisk är äktenskapet som sådant samhälleligt.

Att den ökade livslängd vilken, som min mor sade, möjliggjort att kvinnan kan ta två roller i livet, bidrar till att vår nuvarande äktenskapsform delvis utvecklas mot seriell monogami upphäver inte att äktenskapet som en historiskt bestämd samlevnadsform, inte bara reglerar egendom, faderskap och försörjningsplikt utan individuellt (emotionellt) förblir den enklaste lösningen för de flesta av oss.

Att tillföra den samhälleliga äktenskapsformen nya officiellt och ceremoniellt klubbade samkönade och barnbesittande relationer blir kränkande mot förnuft och känsla. Om man vill kalla denna min åsikt hetero­normativ får man väl göra det.