Hans Lööf

Det planerade naturreservatet kommer att hackas sönder till oigenkännlighet.

Hans Lööf

Flertalet av världens ledare och olika internationella organ är rörande överens om att människan måste leva i balans med naturen. Företag som saknar trovärdig miljöpolicy får sitt varumärke devalverat. I växande utsträckning väljer människor att miljökompensera för de utsläpp av koldioxid som de förorsakar och vem vill inte vara klimatsmart i sin organisation, produktion eller konsumtion? Men trots att miljökonferensen i Köpenhamn år 2009 hade utmålats som vägskälet mellan vägen till räddning eller katastrof, fanns inga andra ambitioner bland de tunga beslutsfattarna än att stoppa bindande resolutioner. Dessa skulle ju kunna hota både utveckling, tillväxt och jobb. Precis samma argument används också när det gäller det förspelet till det hotande miljöbrottet i Ojnareskogen på norra Gotland.

Genom att skövla ett område stort som det dubbla Visby innanför ringmurarna, i ett av landets mest känsliga miljöområden, skall ett 60-tal stenarbetarjobb tryggas samtidigt som industrins metallurgiska process att omvandla järn till stål garanteras prima råvara av det finskägda Nordkalk. Fyndighetens marknadsvärde har uppskattats till 20-miljardsklassen och man räknar med produktion under ett par decennier innan all urgröpt kalk till slut har fyllt det sista lastfartyget i Kappelhamnsviken.

Hur ser då kalkylen ut för råvaruleverantören Gotland? Låt oss göra ett enkelt räkneexempel. Sextio arbetstillfällen motsvarar omkring sex miljoner kronor i årliga kommunala skatteintäkter. Bolagsskatten från vinsten av att exploatera den gotländska kalken ser man inte röken av. Sex miljoner under 20 år betyder omkring 120 miljoner. Men en fortsatt teknisk utvecklingstakt på ett par procent om året är det dock troligt att minst vart fjärde jobb kan rationaliserats bort inom ett decennium. Och även om man räknar in så kallade multiplikatoreffekter, där varje stenarbetarjobb påverkar efterfrågan på annan konsumtion, så är det högst någon procent av kalkfyndighetens förädlingsvärde som hamnar på Gotland. Med andra ord ser det ut som en typisk u-landskalkyl där fattiga länder försörjer världen med råvaror för småpengar i sammanhanget.

Än värre blir denna kalkyl för Gotland om man även räknar in kostnadssidan. Ojnare, som för övrigt betyder att lamma eller föda fram nytt liv, anses av Naturvårdsverket vara av högsta naturskyddsvärde med en världsunik flora. Här kommer en stor potential för rekreation och friluftsliv att gå förlorad både för öns innevånare och den expanderande turistindustrin. Det planerade naturreservatet kommer att hackas sönder till oigenkännlighet. Därtill finns risken att den mest katastrofala effekten av det nya kalbrottet drabbar vattnet.

Den enda expertinstans som gett Nordkalk sitt stöd är Sveriges geologiska undersökningar. SGU dock inte gjort någon egen studie utan enbart bedömt Nordkalks beräkningsmodell av hur sprängningar djupt ner i kalkberget påverkar den närliggande vattenreservoaren Bästeträsk, som skall försörja hela norra Gotland. Problemet är att SGU tidigare gjort en rad felaktiga bedömningar i området, exempelvis beträffande val av provbrott, liksom läget för kommunens provpumpning av vatten. Samtidigt har den pågående brytningen i angränsande områden tvärtemot Nordkalks utfästelser just gjort vattnet saltbräckt och odrickbart för både människor och djur.

Det är också noterbart att ingen av domstolarna i ärendet har beaktat klimatförändringen som troligtvis medför 1-2 månader längre växtsäsong och en kortare grundvattenbildningsperiod. Men det är förändringar som innebär att vattenfrågan blir ännu mera central för ortens jordbruksnäring, liksom för turistnäringen.

Om ett par decennier packar Nordkalk ihop sin utrustning och tackar för sig. Då är jobben slut. Kvar finns ett ödelagt landskap och i värsta fall vatten förstört för tusentals år. Var det inte med kunskap och hållbar utveckling som Sveriges välstånd skulle byggas?

HANS LÖÖF

professor i nationalekonomi, KTH