Hans Lööf, professor i nationalekonomi vid KTH, har skrivit ett debattinlägg under rubriken, ”Kalkbrottet står Gotland dyrt” (Brännpunkt 31/8). Artikeln väcker både förvåning och invändningar. Det snäva ekonomiska perspektivet (”ser ut som en typisk u-landskalkyl där fattiga länder försörjer världen med råvaror”) förefaller onekligen rätt inskränkt i dessa tider av internationalisering och globalisering.
När nationalekonomen sedan blir grundvattenexpert och bland annat påstår att man riskerar att få ”vatten förstört för tusentals år” så blir det riktigt tokigt.
Situationen beträffande Gotlands vattenförsörjning är denna:
Det råder allt annat än generell vattenbrist på Gotland. Den mängd vatten som årligen avrinner eller bildar grundvatten på Gotland uppgår till nästan 500 miljoner kubikmeter. Men bara totalt drygt 8 miljoner kubikmeter vatten per år förbrukas, varav 2,6 miljoner kubikmeter i Visby. Vad som däremot är sant är att det på vissa platser, under vissa perioder, kan råda brist på dricksvatten av tillräcklig mängd eller av tillräckligt god kvalitet, främst från enskilda brunnar. Inte minst på sommaren då grundvattentillgången är låg och antalet besökare stort. Detta ställer stora krav på regionen vid planering av exempelvis nya bostäder. I området runt Bunge finns dock i dag ingen enskild vattenförsörjning.
Vid riklig nederbörd och snösmältning översvämmas många platser på Gotland. Detta beror på att en stor del av nederbörden snabbt tränger ner i ytliga (0–5 meters djup) spricksystem i kalkstensberggrunden, och sedan transporteras i sidled i marken för att strömma ut i lägre belägna partier. De djupare grundvattenmagasinen på Gotland har en begränsad volym och kan därför bara ta emot en mindre mängd av allt vatten som faller.
Vattenförsörjningen på Gotland är alltså inte är en fråga om tillgång utan om hur man hanterar det vatten som finns. Den primära frågan är att lösa lagringen av vatten från perioder och platser med god tillgång till perioder och platser med sämre tillgång och större efterfrågan.
Tingstäde träsk är reservoar för att tillgodose behovet av dricksvatten i Visbyområdet sommartid. Kommunen har nyligen beviljats tillstånd av Miljödomstolen att i framtiden ta vatten från Bästeträsk för Fårösunds och Fårös vattenförsörjning. Emellertid är Bästeträsk en mycket grund sjö med flacka stränder, vilket gör att den lätt blir uppvärmd på sommaren. Det gör den känslig för bakterietillväxt. Vattnet i sjön innehåller också tidvis stora mängder organiskt material.
En bättre lösning vore att utnyttja utbrutna stenbrott, som de blivande vid Bunge och Stucks, för vattenförsörjningen på Gotland. De blir djupa och kommer att ha branta stränder, vilket ger förutsättningar för avsevärt bättre vattenkvalitet än hos ett råvatten från en grund sjö. Kalkbrotten skulle kunna innehålla ca 60 miljoner kubikmeter och fungera utmärkt som reservoarer
Vad händer då med vattenbalansen och vattenkvaliteten i Bästeträsk?
Även om man kommer att vidta åtgärder för att minska vattentillströmningen så kommer en del vatten att rinna in i kalkbrottet. Eftersom detta ligger inom Bästeträsks tillrinningsområde så ska vattnet pumpas upp så att det kan rinna till sjön eller ner i marken. Men först ska det renas. Miljööverdomstolen har följt länsstyrelsens förslag och satt mycket hårda villkor beträffande vattenkvaliteten. Det gör att det vatten som pumpas till Bästeträsks tillrinningsområde är minst lika rent som det vatten som rinner dit naturligt. Ja, det är faktiskt så att villkoren beträffande parametrar som kväve, klorid och sulfat är hårdare än vad som normalt gäller för dricksvatten!
Det står givetvis var och en fritt att argumentera mot ett kalkbrott utifrån sin utgångspunkt, men dricksvattenfrågan kan inte användas som argument i detta sammanhang.
GÖRAN RISBERG
chef för grundvattenavdelningen, SGU
