Prästen Anna Lindén konstaterar följande i ett inlägg på Brännpunkt den 27 februari: "Det är betänkligt att det bara är unga och nyvigda präster inom Svenska kyrkan, som argumenterar för den kristna trons sanningsanspråk."

Det är en överdrift. Att vara troende är att lita på att sanningen finns hos Kristus. Johannes (18:37) återger Kristi ord: Jag har kommit till "världen för denna enda sak: att vittna för sanningen".
Själva grunden för tron vilar väl i detta, att man litar på att Jesus är navet i sanningssökandet? Den föredömliga sanningen i Kristus bör dessutom rimligen vara förutsättningen för prästens kallelse.
Icke desto mindre kan tolkningsprocessen involvera rymd och poetisk öppenhet. Hammars Ecce homo hävdar att: "Sanningen blir inte mindre utan 'mer' om dess uttryck klarar övergångar mellan kulturvärldar och världsbilder, kunskapsutveckling och paradigmskiften."

Enligt min mening kan således språket i Bibeln, de dogmatiska och poetiska texterna, den sakrala musiken, konsten och själva varat, trots den fasta sanningen vara föremål för tolkning, där olika versioner av sanningar kan komma i ljuset.
Den relativistiska teologi som Anna Lindén åberopar i sitt inlägg har i alla fall jag aldrig mött i kyrkan. Framför allt kan jag inte skönja den i Hammars troshållning, eftersom det bland annat står att läsa i Ecce homo att "Jesus är förkunnaren och förebudet av [ett] Gudsrike. Men han är också som den kosmiske Kristus det sammanfattande tecknet på detta skapelsens mål och slutpunkt, omegapunkten".
Hammar, som representant för Svenska kyrkan, står stadigt i sin tro. Ecce homo utgör det skriftliga beviset på det påståendet. Ännu har ingen motbevisat detta i trosdebatten.

Birgitta Fröjdendahl
fil dr