För femtielfte gången diskuteras nu begreppet våldtäkt och vad som egentligen avses med att tvinga någon till sexuella handlingar. Debatten fick minst sagt en rivstart i och med kammar- åklagare Rolf Hillegrens uttalanden i SvD. Än kallar han våldtäkt inom äktenskapet för ordningsförseelse, än för något som borde regleras i etikettsböcker snarare än lagböcker.

Våldtäkt inom relationer är ett juridiskt tämligen nytt begrepp. Fram till 1965 var det inte straffbart att tilltvinga sig sex av sin fru. Innan 1984 kallades det inte våldtäkt, utan det lindrigare våldförande. Sedan dess har vi haft en ständigt pågående debatt om sexuella övergrepp, om kvinnors utsatthet och inte minst om gamla, unkna föreställningar om våldtäkter där parterna känner varandra. Trots att detta till och med finns att återfinna i förarbetena till lagändringarna 1984 och 2005 verkar det ha gått många jurister helt förbi.

En granskning av tingsrätters straffrättspraxis som gjorts vid Lunds universitet visade att svenska domstolar ofta dömer utifrån våldtäktsparagrafens andra stycke om mindre allvarlig våldtäkt just då det är fråga om övergrepp inom relationer. Ibland hänvisar domstolarna till det icke existerande våldförande-begreppet eller resonerar kring att det väl inte var så allvarligt eftersom parterna haft ett fungerande sexliv före eller efter övergreppen, eller för att han inte slog henne just den dagen.

En kvinna, eller man, som tvingas till sexuella handlingar av den person han eller hon lever tillsammans med och kanske har barn med, utsätts för ett övergrepp som går långt utanför det för många jurister så snäva begreppet ”våld”.

Ett av de största attitydproblemen om våldtäkt i samhället är just att man ständigt återkommer till så kallade ”riktiga våldtäkter”, och att det bara skulle gälla för överfall på en kvinna i en park av en för henne okänd man. Hillegren kallade dessa ”riktigt ruggiga våldtäkter”. Med tanke på den uppsjö av grymheter, kränkande uppfinningsrikedom och tortyr som jag har mött när jag har granskat just våldtäkter inom äktenskapet så förefaller formuleringen totalt verklighetsfrånvänd.

Kvinnor som får föremål och knutna nävar uppkörda i slida eller anus, som bränns med strykjärn eller lödkolvar, som har tappat räkningen på hur många gånger de tvingats till sex, som hånas inför barnen till dess de ”frivilligt” tar av sig kläderna – är det inte ruggigt?

En kvinna jag intervjuat kunde inte relatera till makens övergrepp som våldtäkt när hon första gången förhördes av polis. Hon hade, precis som så många andra, fått lära sig att ”riktiga våldtäkter” sker i mörka parker, inte i sovrum. Hon togs varje natt mot sin vilja av maken och hade under åren brutits ner så mycket psykiskt att hon inte kom ihåg hur ett normalt sexliv kunde se ut.

En annan kvinna tvingades till samlag ett halvt dygn efter förlossning, inne på sitt rum på Södersjukhuset. Mannen behövde inte använda våld när han tvingade sig på sin blödande och svaga hustru. En annan kvinna berättade att det ”räckte med att han ryckte ur livremmen ur jeansen” för att hon skulle veta vad som väntade. Hon hade två val; att ligga tyst och låta honom tvinga sig på henne eller att bli piskad med remmen. Hon gjorde inte motstånd.

Debatten om våldtäktsbegreppet poppar upp så gott som varje år. Trots detta känns det ibland som om inte mycket har hänt sedan sextiotalet. Att i ett land som Sverige ständigt uppleva hur välutbildade jurister drar ut till försvar för en gammalmodig tolkning av lagen är sorgligt. Frågan är vad det säger om det svenska rättsväsendet? Jag upplever inte att åsikter som Hillegrens är vida utbredda, men de existerar bland såväl poliser som åklagare, domare och advokater. Och hos folk i största allmänhet, förstås.

Det är en seglivad myt att det är kvinnan själv som ska se till att bete sig på ett sådant sätt att hon inte blir våldtagen.

Ytterst handlar det om att många innerst inne tycker att i princip alla våldtäktsoffer, förutom de som möter en okänd man i parken, är lite ”medskyl- diga” till de brott de utsätts för. I årtusenden har sexuella övergrepp setts som en kvinnlig angelägenhet och det är inget som försvinner i första taget, oavsett lagändringar och debatter.

Kanske är det dags för ett riktigt vågat drag från våra politiker. Inte att ännu en gång krysta fram kosmetiska förändringar på en lag som med rätt tillämpning fungerar alldeles utmärkt. Utan att faktiskt kräva att rättsapparatens representanter öppnar upp fönstren mot omvärlden och fortbildar sig.

Allt annat är en skam i ett land som kallar sig världens mest jämställda.

KATARINA WENNSTAM

författare, har bland annat skrivit böckerna Flickan och skulden och En riktig våldtäktsman