På första maj, den internationella arbetarrörelsens dag, meddelade Socialdemokraternas ledare Håkan Juholt att den svenska insatsen för att skydda Libyens folk från flygangrepp ska avslutas. Beskedet gavs utan koppling till hur situationen på marken utvecklas. Ledande socialdemokrater säger öppet att de känner obehag inför beskedet. Man undrar om de känner igen sitt parti, som genom årtionden tidigare stått upp för svenska insatser för fred och säkerhet.
Utan brett stöd i riksdagen kan Sverige inte komma när FN kallar.
Sten Tolgfors
Men att kräva att svenska fredsinsatser avslutas är numera ett socialdemokratiskt mönster. Libyeninsatsen är bara ytterligare en i raden av insatser för freden som Socialdemokraterna krävt ska stängas ner.
Den ena förklaringen är att Socialdemokraterna tillsammans med Vänsterpartiet kräver flera miljardbesparingar på försvaret, inklusive internationella fredsinsatser. Partiet har inte råd med internationell solidaritet längre.
Den andra förklaringen är ett tydligt tillbakablickande i försvars- och säkerhetspolitiken. För de försvarspolitikens backspeglare som fått ta över, ska försvaret stå oanvänt innanför landets gränser. Det viktiga för dem är varken förmåga eller resultat. Blicken klarar inte att passera gränsen och se att säkerhet byggs tillsammans med andra och att Sveriges egen säkerhet starkt påverkas av utvecklingen i världen. Som riksdagsman har Håkan Juholt alltid stått för motsatsen till denna bakåtblick, men som partiledare kan man undra om han tvingats byta fot.
Sverige hjälper andra för att det är rätt, nödvändigt och riktigt. Men det stärker också vår egen säkerhet.
Det är tydligt i insatsen på Balkan, i en del av Europa som i vår tid föll sönder i krig och etniska konflikter. Sverige påverkades av flyktingströmmar och organiserad brottslighet. Det är tydligt i Afghanistan, där extremism och terrorism baserats vilket kostat tusentals liv i västvärlden och där mer än 90 procent av världens opium produceras. Det är tydligt på Afrikas horn, där den handel Sveriges välfärd baseras på hotas av piratverksamhet. Det är tydligt i Libyen, ett grannland till Europa, där flyktingströmmar och instabilitet direkt riskerar drabba också oss. I samtliga dessa fall är det civila som drabbas oerhört hårt och som därför behöver skydd. Men hur förhåller sig Socialdemokraterna då till dessa insatser?
Så sent som i somras krävde Socialdemokraterna tillsammans med Vänsterpartiet att den svenska militära insatsen i Afghanistan skulle avslutas. Att landet skulle riskera att falla åter i diktatur och de fri- och rättigheter som människor sakta börjat tillgodogöra sig skulle omintetgöras om Isaf-styrkorna lämnade, var uppenbarligen inte då ett tillräckligt starkt argument. Först under hösten var det möjligt att komma fram till en bred upp- görelse om fortsatt svensk närvaro i Isaf.
Socialdemokraterna krävde också förra året att Sverige skulle frånträda ansvaret att leda den nordiska stridsgruppen, NBG, skapad för att öka EU:s förmåga att svara upp mot förfrågningar från FN om stöd till internationell krishantering. Om Socialdemokraterna hade vunnit valet hade EU:s snabbinsatsförmåga halverats och Sveriges anseende kraftigt ifrågasatts. Det hade varit att svika också de fyra andra länder som ingår i NBG.
Anledningen till att Sverige snabbt kunde ställa upp i den FN-mandaterade Libyeninsatsen är att vi i den nordiska stridsgruppen har militär förmåga i hög beredskap. Det är Gripenplan ur Expeditionary Air Wing (EAW) i NBG som deltar i Libyeninsatsen. Hade EAW ens funnits om Socialdemokraterna lett landet? Även NBG14 har partiet ifrågasatt.
Men det stannar inte där. Socialdemokraterna krävde för flera år sedan att den svenska militära insatsen i Kosovo (KFOR) omedelbart skulle direktavslutas. Pengarna skulle räknas deras budget tillgodo bara någon månad efter ett riksdagsbeslut om avveckling.
Som synes är Socialdemokraternas Libyenbesked inte alls unikt. Det är helt konsekvent med den bakåt- och inåtblickande linje partiet drivit de senaste åren.
Socialdemokraterna har i decennier haft internationell solidaritet och internationella insatser som del av sin politiska identitet. Det är sorgligt att konstatera att de inte längre agerar i enlighet med detta.
De senaste åren har partiet varken haft pengar eller politisk vilja att stå upp för en svensk tradition av internationell solidaritet i praktiken.
Utan brett stöd i riksdagen kan Sverige inte komma när FN kallar. Detta fundament för Sveriges internationella agerande, som det i decennier rått bred enighet kring, verkar delar av Socialdemokraterna nu ifrågasätta. Socialdemokraternas numera motvilliga inställning till svenska fredsinsatser riskerar försvåra och försena Sveriges internationella ansvarstagande och därmed ytterst riskera att människoliv går till spillo.
STEN TOLGFORS (M)
försvarsminister
