”Sverige är i Afghanistan för det afghanska folkets säkerhet. För övertygelsen att respekt för mänskliga fri- och rättigheter är en universell mänsklig rättighet.” Så skrev nyligen försvarsminister Sten Tolgfors på DN debatt, i ett inlägg som prunkade av politiskt blomsterspråk men som inte hade någonting med de faktiska omständigheterna i Afghanistan att göra.
I italienska PeaceReporter rapporterade journalisten Enrico Piovesana den 8 augusti om en amerikansk attack några dagar tidigare mot den afghanska byn Kowak, ett par mil norr om staden Kandahar. Mitt i natten hade då amerikanska helikoptrar avfyrat missiler och dödat flera civila bybor. Bland annat Abdul Rahims två minderåriga barn vars kroppar, på det foto som illustrerar artikeln, ligger insvepta i filtar på ett lastbilsflak. Abdul Rahim själv gråter och ropar ut sin förtvivlan:
”Vad hade mina oskyldiga barn gjort för ont? De var inte talibaner! Har de utländska soldaterna kommit hit för att bygga upp vårt land eller för att döda våra oskyldiga söner och döttrar?”
Ett dygn senare drabbades, i Helmand-provinsen, en grupp släktingar som på traktorsläp var på väg till en bröllopsfest. Traktorns hjul körde på en mina längs vägen och i explosionen dödades två av barnen, två kvinnor och en familjefar. Minan var, troligen, utlagd av talibaner och avsedd för de utländska trupperna. Ändå riktar sig den afghanska civilbefolkningens vrede, i fall som detta, inte i första hand mot talibanerna:
”Minorna och självmordsattackerna som drabbar även oss civila riktar sig mot de utländska soldaterna. Allt detta skulle inte hända om inte de vore här. Ju flera utländska soldater, ju fler sådana här incidenter!”
Så säger, enligt PeaceReporter, en äldre man som sårats i en talibanattack och nu vårdas på den italienska hjälporganisationen Emergencys sjukhus i Lashkargah, och en yngling i sängen bredvid instämmer:
”Större utländsk militärnärvaro hjälper oss inte alls. Tvärtom ökar det bara riskerna för oss alla. Den attack som drabbade mig skulle inte ha ägt rum om inte dessa utländska soldater hade befunnit sig här i min by.”
Det Tolgfors och andra svenska politiker och militärer inte begriper eller inte vill begripa, är att för det afghanska folket är det nationella oberoendet viktigare än allt. Afghanerna är ett patriotiskt, stolt och frihetsälskande folk som i flera sekler försvarat sitt land mot utländska inkräktare. De gör ingen större skillnad mellan 1800-talets brittiska kolonialherrar, 1900-talets sovjetiska imperialister eller 2000-talets västerländska Natostyrkor.
Därför stöder många afghaner talibanernas väpnade kamp, även om de ogillar deras religiösa fundamentalism och åsikter i övrigt. Det är nämligen nationen det handlar om. Sedan, när den nationella friheten väl är varaktigt säkrad får man ta diskussionen om det övriga, kvinnornas ställning, demokratin, moderniteten och allt som därmed sammanhänger.
Det är därför illavarslande att president Obama beslutat öka den amerikanska truppinsatsen i Afghanistan, att även Natochefen Anders Fogh Rasmussen talar om ännu fler soldater och att den tillträdande brittiske arméchefen David Richards anser att brittiska armén skulle behöva stanna kvar i landet i ytterligare fyrtio år för att föra kampen till seger.
Men ju fler utländska soldater, desto mer aktiv afghansk motståndskamp. Är det så svårt att förstå?
Jag var på åttiotalet djupt engagerad i motståndet mot Sovjets krig i Afghanistan. Det var ett solidaritetsarbete i motvind. Stora delar av socialdemokratin hukade och ville inte störa den ryska björnen med protester, och i vissa vänsterkretsar fanns en kvardröjande Sovjetnostalgi som yttrade sig i form av skygglappar och en allmän ovilja att kritisera Kreml.
Men aldrig hade jag väl på den tiden kunnat föreställa mig att mitt eget land, det neutrala och fredsälskande Sverige, några decennier senare skulle ha soldater stationerade i Afghanistan, under Natobefäl och i stridande position med afghanska liv på sitt samvete. Dessutom med samma argument för sitt ingripande som tidigare de sovjetiska trupperna, nämligen att befria kvinnorna och bekämpa religiös fundamentalism.
Jag vet att många svenskar är skeptiska till den svenska krigsinsatsen i Afghanistan, jag vet att många helst skulle se att vi tog hem alla svenska soldater och i stället satsade rejält på civilt bistånd. Vore det inte därför på tiden att regeringen började lyssna till denna opinion? Och att man öppnade ögonen för den afghanska verkligheten och insåg att även den svenska styrkan ingår i ett historiskt sammanhang av imperialistiskt övervåld.
MARGARETA ZETTERSTRÖM
författare
