Pressfrihetens dag 2011 och Dawit Isaak sitter fortfarande fängslad av en av världens mest brutala och repressiva regimer. Snart kan vi notera ett skammens 10-årsjubileum.
Springer vi så fort i ekorrhjulet att vi inte inser vad som händer?
Agneta Lindblom Hulthén
Pressfrihetens dag 2011 och närmare 70 av våra turkiska kolleger har på kort tid fängslats anklagade för brott mot terroristlagarna. Straffen som utdöms är oftare flera gånger längre än en människas livstid. Terrorismen består i vad vi skulle kalla normal journalistisk rapportering.
Pressfrihetens dag 2011 och majoriteten av EU:s medlemsländer vill ha mindre offentlighet och insyn i sin maktutövning. En del länder betalar lobbyister som propagerar för att släcka ner i det offentliga rummet.
På Internationella Journalistfederationens hemsida duggar det bedrövligt grått och trist och stritt ständigt rapporter om döda, fängslade och förföljda journalister, och om medielagar, även inom EU, som styr och stryper den fria journalistiken.
På hemmaplan har 2000-talets tvångsmedelslagstiftning följts av FRA-lagen; lagar som alla skjuter hål i grundlagens meddelarfrihet och källskydd. Brottet innehav av barnpornografi omfattar numera också teckningar. Eftersom teckningarna inte får visas så kan medborgaren inte förutse var gränsen för brottsligheten går. Därmed har förhandscensuren i praktiken återinförts i Sverige. Förslaget till datalagringsdirektivets implementering i svensk lag innebär ännu en underminering av Tryckfrihetsförordningen och Yttrandefrihetsgrundlagen. Förslaget om lag mot olovlig fotografering förflyttar publiceringsbeslutet från ansvarige utgivaren till den enskilda fotografen.
Pressfrihetens dag 2011 och vi borde hänga sorgflor på förbundsfanan.
Vi håller på att göra oss urarva vad gäller den traditionsrika och förpliktigande svenska offentligheten och pressfriheten.
Protesterna är få. I riksdagen är det förvånansvärt tyst. Några tappra slåss förgäves varje gång ett nytt lagförslag läggs stick i stäv mot grundlagen. På ledar- och debattsidor är det ännu tystare. Var är publicisterna och utgivarna som alltid tidigare stått i första ledet för försvar av pressfriheten? Och var är journalisternas röster? Springer vi så fort i ekorrhjulet att vi inte inser vad som händer eller orkar protestera mot att grunden för vårt arbete inte så sakta, men säkert, håller på att vittra sönder?
Bättre är förstås att tända ljus än att förbanna mörkret.
Ett ljus tänder vi för att sinnena ska upplysas på riksdagsledamöterna, så att de beslutar om ett moratorium för stiftande av lagar som motverkar grundlagen och tillsätter en bred parlamentarisk utredning med uppgift att gå igenom hur det senaste decenniets tvångsmedelslagstiftning påverkat grundlagen och hur dessa lagar interagerar med varandra. Detta för att kunna göra om och göra rätt. Ett ljus tänder vi för att svenska regeringen ska ta initiativ till ett globalt fördrag till bättre skydd för journalisterna oavsett var på jorden de befinner sig. Ett ljus tänder vi för att vi aldrig ska förtröttas i kampen för att få Dawit Isaak och hans kolleger fria och att den äntligen ska lyckas.
Inte ett ljus, men eld i baken, skulle vi behöva, vi journalister och publicister och utgivare, så att vi inte längre stillatigande ser på hur grundlagen raseras. Det är vår skyldighet att berätta för medborgarna vad som håller på att hända. Vi måste protestera och agera innan det är för sent.
Men pressfriheten är förvisso inte en fråga enbart för journalisterna. Vi behöver en medborgarrättsrörelse till försvar för yttrande- och tryckfriheten eftersom det är på den hela vår demokrati bygger.
AGNETA LINDBLOM HULTHÉN
ordförande Journalistförbundet
