En uppretad folkhop skanderar korsfäst, korsfäst! Vem ska korsfästas, Jesus från Nasaret eller Barabas? Frågan ställdes för 2000 år sedan av åklagaren Pontius ­Pilatus.

Försjunkna i våra tv-soffor tänker vi att sådant minsann inte händer i vårt civiliserade land.

Påsken 2007. En uppviglad folkmassa omringar kommunhuset i Vetlanda med plakat, skanderande slagord. Hoten stegras och ­polisskydd begärs.

En folkmassa kräver rätten att få fälla en livsavgörande dom utan att ha kunskap om något brott är begånget, eller vem som ska dömas och för vad.

En budbärare vid namn Janne Josefsson använder tv, som folket vanligtvis känner stort förtroende för. Han kablar ut ett budskap om en provocerande ”sanning”, konstruerad i syfte att svartmåla, förfölja och ytterst upphöja budbäraren själv till de svagas beskyddare.

De anklagade socialarbetarna får ingen försvarsadvokat, ingen chans att berätta sin version och följdriktigt inte heller någon rättvis rättegång.

Den svarta baksidan är att budbäraren har en dold agenda. Han driver sin egen vendetta mot de samhällsarbetare som har ett av de svåraste uppdragen som finns i samhällsapparaten – att bedöma om ett barn ska skiljas från sin förälder.

En felbedömning är gjord i samband med den utredning som följdriktigt gjordes efter anmälningarna. Tillsynsmyndigheten har gjort sitt och skarpt kritiserat socialnämnden för att den inte agerat tillräckligt kraftfullt – helt enligt den ordning vi har i vårt civiliserade och demokratiska samhälle.

Flickan togs omhand sommaren 2006 och placerades i familjehem av Vetlanda socialtjänst. Pappan dömdes till rättspsykiatrisk vård och flickan har fått skadestånd. Fick Josefssons tv-tittare veta det?

Efter allt detta dyker Janne Josefsson och hans team upp. Här finns ändå underlag för ett scoop, och han tvekar inte att hänga ut en familj med en tragisk historia och personlig svår problematik. Socialpornografi är den riktiga benämningen.

Frågor ställs och passande svar klipps in, allt för att iscensätta ett drama på bästa sändningstid. Svarslösa tomögda tjänstemän blir till offerlamm och ett ensamt och övergivet barn går på en enslig grusväg. Musik som väcker känslor, dramaturgiskt skickligt.

Men Josefsson väljer medvetet bort fakta.

Flickan bodde mest hos sina farföräldrar. Hon bodde inte i huvudsak i husvagnen. Hon fick hjälp. Det berättade Lars Adaktusson i den konkurrerande tv-kanalen TV8 igår kväll. Men fick Josefssons tv-tittare veta det? Kanske det till och med är begripligt varför inte socialtjänsten i Vetlanda ingrep tidigare?

December 2002. En skanderande folkhop med ett känt artistpar i fronten tågar mot socialtjänsten i Oskarshamn. Då, och som nu i Vetlanda, är Josefsson enväldig åklagare. Skanderandet är detsamma som i Vetlanda, men med en avgörande skillnad.

I Oskarshamn gällde det ett litet barn som socialtjänsten omhändertagit. Protesten gällde föräldrars rätt att slippa inblandning av sociala myndigheter.

Mordhot, polisskydd, personliga kränkningar och huvuden som rullar. Efter en tid kommer sanningen fram, den som Josefsson effektivt dolde med sin så kallade grävande journalistik.

Socialtjänsten i Oskarshamn hade gjort rätt. Det var riktigt att omhänderta barnet. De anklagade i Oskarshamn fick försöka leva vidare med att ha varit uthängda och medialt krossade trots att det gjort en riktig bedömning. ­Anmälningarna till ansvarsnämnden gav inget resultat.

Sverige har sekretess mellan och inom myndigheter. Föräldrars lämplighet utreds inte när barn flyttar mellan vårdnadshavare. Alla register är inte sammankopplade för total kontroll av medborgarna.

Därför kan barn som far illa falla mellan stolarna om det inte omkring barnen finns kloka människor, som vågar ta ansvar. Det ansvaret gäller oss alla, grannar, släkt och vänner, den andre föräldern, ja till och med pundarkompisar till en missbrukande förälder.

Alla bör anmäla till socialtjänsten så snart man misstänker att ett barn kan behöva hjälp. Inte bara en gång utan om och om och om igen till dess något händer.

Efter socialtjänstens utredning startar den domstolsprocess som ytterst avgör om barn kan omhändertas med tvång och lagens krav för detta är hög. Det krävs oerhört mycket för att i Sverige omhänderta ett barn med tvång.

Nej, kör så det ryker Janne Josefsson – hetsa det svenska folket och låt pöbeln fälla domen. Fler huvuden kan ännu bäras fram på ­silverfat.

Jag vågar påstå att din modell av grävande journalistik underminerar barns chans att få hjälp i tid. Du skapar ett misstroende mot socialtjänsten och det minskar omgivande vuxnas benägenhet att anmäla.

Dina metoder skrämmer erfarna socialarbetare till en överdriven försiktighet.

Jag vet, för jag har fått frågorna.