Lars A Boisen och Karl-Erik Norrman

Det sorgliga är att förnekelsen av sakernas tillstånd försvårar möjligheterna att hitta konstruktiva lösningar.

Lars A Boisen och Karl-Erik Norrman

Visst är det väl lite konstigt.

Tiotusentals forskare, opinionsbildare och politiker världen över är överens om att livsbetingelserna på jorden snabbt håller på att försämras. Planeten befinner sig i fara. De ändliga naturresurserna förbrukas i en rasande takt. Växande koldioxidutsläpp förändrar klimatet. Medeltemperaturen stiger okontrollerat. Grundvattnet sjunker. Naturkatastroferna förvärras. Arter hotas av utplåning. Två miljarder människor – lika många som hela världsbefolkningen när Nelson Mandela föddes – lever utfattiga eller på svältgränsen. Och så vidare, och så vidare…

Alla ser det. Alla pekar på behoven av ett förändrat mänskligt beteende. Alla uppmanar oss att hushålla med naturresurserna, motverka växthuseffekten, köra bensinsnålare, spara på grundvattnet, avstå från att flyga, avstå från att använda fossila bränslen, avstå från att äta nötkött, avstå från att äta djuphavsfisk, avstå från att sprida växtförädlingsmedel (det vill säga giftiga ämnen) i skog och mark. Och så vidare, och så vidare…

Men ingen tycks vilja se det grundläggande problemet. Trots att det ligger i öppen dager.

Alla låtsas av någon obegriplig anledning som om kejsaren inte vore naken. Som om det stora problemet på jorden inte fanns. Som om det inte spelade någon roll att vi under Nelson Mandelas levnad vuxit från knappt 2 till drygt 7 miljarder världsmedborgare. Som om den enskilda faktor som betyder mer för rovdriften på vår planet än någon annan, den växande världsbefolkningen, inte existerade.

Nog är det väl lite konstigt?

Så sent som för trettio, fyrtio år sedan, när vi ännu var runt tre miljarder människor, vågade politiker och debattörer tala öppet om det största problem planeten brottades med. I dag, när vi på mindre än en mansålder skaffat oss ytterligare fyra miljarder munnar att mätta, vågar ingen ta ordet, befolkningsexplosion, i sin mun.

Nog är det väl lite konstigt?

Det sorgliga är att förnekelsen av sakernas tillstånd försvårar möjligheterna att hitta konstruktiva lösningar. För som alltid är det ju lättare att tänka klart och se vad man ska göra med alla fakta på bordet. Och fakta i det här fallet är ju att en i verklig mening ”hållbar” utveckling är möjlig först med färre människor på jorden.

Många tror inte, att det går att minska världsbefolkningen. Kanske är det därför så många föredrar att blunda för sanningen. Men vad är det egentligen som är så omöjligt?

Gör följande lilla tankeexperiment. Res några generationer tillbaka i tiden i ett land som vårt eget. Du hamnar i en miljö där det var vanligt att kvinnorna födde tio till femton barn. Själva behöver vi inte gå längre tillbaka än till våra egna morföräldrar. De växte upp med åtta respektive tio syskon. Tre generationer senare föder de svenska kvinnorna i genomsnitt 1,87 barn. I många andra länder har befolkningen redan börjat minska, till exempel i Japan, Tyskland och Ryssland. Så visst går det.

Men tyvärr exploderar befolkningen i många andra länder. Niger, Somalia, Uganda, Tchad och många fler tillhör de värst drabbade. Även USA har en snabb befolkningstillväxt.

Ändå förklarar en del självutnämnda experter trosvisst att problemen löser sig själva; bara vi höjer levnadsstandarden för alla så minskar befolkningen. Men hur vet de det?

Och även om det skulle vara på det viset, hur ska vi kunna höja levnadsstandarden för alla med allt mindre att dela på? Det är så naivt att det gränsar till det tillåtna.

Det är dags att ta av skygglapparna. Våga se situationen som den är. Börja det tålmodiga arbetet med familjeplanering i stor skala. Om vi inte gör det, kommer jorden själv att ta hand om problemet. På ett väldigt otrevligt sätt. Så det är inget att vänta på.

Den fråga vi står inför kan också formuleras så här: ska vi döma ett växande antal människor till ett allt torftigare liv eller ska vi minska jordens befolkning så att alla får chansen till ett bra liv?

Vi förnekar inte att det krävs enorma utbildningsinsatser, politiskt nytänkande, förändrad resursallokering på global nivå och mycket annat för att befolkningsexplosionen ska kunna stoppas. Men om vi skulle lyckas med detta, bokstavligt talat, livsavgörande projekt, blir de långsiktiga vinsterna för människan och de andra arterna på jorden så oerhörda, att vi väl egentligen inte har något val?

LARS A BOISEN

copywriter, kommunikationsstrateg och varumärkesbyggare

KARL-ERIK NORRMAN

leder European Cultural Parliament (ECP), tidigare ambassadör, bland annat ansvarig för svenskt bistånd genom FN

Testa dig i senaste veckornas nyhetsquiz

V40 | Vad misstänks partiledaren för?

V 39 | Vad heter den omstridda boken?

V 38 | Bäst betalda fotbollsspelaren?