Europaparlamentet ställde sig i onsdags bakom den EU-rapport som riktar hård kritik mot en rad europeiska länder för att ha medverkat till kidnappning och tortyr av hundratals individer som varken fått reda på vad de misstänks för eller fått sin sak provad i oberoende domstol.

För Sveriges del gäller det egyptierna Ahmed Agiza och Muham­med al-Zary som i december 2001 överlämnades av svensk säkerhetspolis till maskerade CIA-agenter på Bromma. Enligt rapporten utsattes Agiza och al-Zary för ”misshandel och förnedring redan på flygplatsen”.

Iförda huvor, handfängsel och fotbojor flögs Agiza och al-Zary till Egypten där de återkommande utsattes för svår tortyr. Utan att få ta del av på vilka grunder han anklagades för vad, dömdes Agiza till 25 års fängelse av en militärdomstol. Al-Zary hölls inspärrad utan rättegång i nära två år.

Den dåvarande regeringen anförde att man handlat i ”god tro” och fått ”diplomatiska garantier” om att Agiza och al-Zary skulle behand­las väl. EU-utredningens förslag om att bestraffa de länder som brutit mot de mänskliga rättigheterna togs bort på initiativ av den socialdemokratiska partigruppen. Den nuvarande rege­ringen är på god väg att upprepa den tidigare regeringens agerande.
Nu gäller det Hassan Asad, som riskerar att utlämnas till Jordanien, ett land som enligt ­Amnesty och Human Rights Watch ­utpekas för att rutinmässigt tortera fångar, också på uppdrag av andra staters säkerhetstjänster.

Jordaniens tortyrpraktik uppmärksammas i en rapport från svenska UD. Tobias Billström kan som yttersta ansvarige ­således aldrig hävda att han handlat i ”god tro” om han låter avvisa Asad.
Låter han det ske är det med öppna ögon.

Hassan Asad har en enkel begäran: han vill veta på vilka grunder han misstänks för vad. Han vill att hans advokat, Gunnel Stenberg, skall få ta del av den polis­utredning och de bevis utvis­ningsbeskedet påstås grundas på.

Han vill få sin sak prövad i en opartisk och öppen rättegång.
Det framstår som en rimlig ­begäran i ett rättssamhälle.
Fakta i fallet har dolts bakom dimridån ”rikets säkerhet”. Formuleringen röjer motsättningen mellan mål och medel.

Ett rättsamhälle kan inte försvaras genom att åsidosätta dess bärande principer. Vikten av det ärende som nu skall provas av Migrationsöverdomstolen gäller således mer än Hassan Asad. Det gäller grunden för vår demokrati, hela rikets säkerhet. Hassan Asads sak är vår.

MATTIAS GARDELL
professor i religionshistoria
Uppsala universitet