Johan Norberg

Dessa arbeten är den mest pålitliga vägen bort från slavliknande förhållanden.

Johan Norberg

I kölvattnet av Kalla Faktas granskning av Hennes & Mauritz leverantörer i Kambodja har vi än en gång fått en debatt om textilarbetare i låg- och medelinkomstländer. De arbetar under slavliknande förhållanden hävdar vissa. Andra säger att det är de som får betala priset för våra billiga kläder.

Den indignation som följer var gång svåra arbetsförhållanden uppmärksammas är märklig, då den verkar vara helt frikopplad från kunskapen om kläd- och textilindustrin som finns bland forskare och internationella organisationer. De har dokumenterat att bland det effektivaste vi i väst kan göra för att minska världsfattigdomen är fri handel så att fattiga människor, särskilt kvinnor, får arbeten i exportindustrin.

FN:s utvecklingsprogram UNDP menar att textil- och klädindustrin är unik i den globala ekonomin i dess förmåga att hjälpa länder till utveckling. Nästan alla länder som har gått från fattigdom till industrialisering i modern tid har använt just denna industri som språngbräda. Det går att starta sådan produktion med relativt okvalificerad arbetskraft och utan stort startkapital. Med dylika förutsättningar tillåts även fattiga länder delta i produktionen, få exportintäkter och förbättra kunnande och teknik så att de klättrar uppåt i industrialiseringsprocessen.

Kritiken om att lönerna är mycket låga missar poängen på två sätt. För det första är dessa arbeten vägen till högre produktivitet och högre löner i framtiden. För det andra ska man jämföra de lönerna med vad arbetarna skulle ha haft annars.

Statistik från FN och Världsbanken visar att den som jobbar för klädföretag i Kambodja har 75 procent högre löner än de som arbetar i jordbruket. Textilarbetare har också bättre betalt än de flesta andra industriarbetare – ibland upp till fyra gånger bättre. Den genomsnittliga textilarbetaren i Kambodja arbetar 10 timmar om dagen med övertid, vilket är mycket, men den genomsnittliga jordbruksarbetaren arbetar runt 14 timmar om dagen.

En genomgång av forskningen om tekoindustrin i asiatiska länder från brittiska Overseas Development Institute visar att den skapar miljontals arbetstillfällen som annars inte hade funnits, framför allt för unga kvinnor, vilkas alternativ är farligare och tyngre jobb på landsbygden, i jordbruk eller i andras hem. Utlandsägda företag betalar dessutom högre löner och har bättre arbetsvillkor – arbetsmiljö, säkerhet, semester osv – än inhemska företag i samma bransch.

Att utlandsägda företag har bättre villkor beror på de internationella kopplingar som ständigt problematiseras i debatten. När fabriker ägs av utländska företag bidrar de med bättre teknik och mer know how, vilket gör att produktiviteten ökar. Eftersom de säljer till västerländska företag och marknader kan detta arbete också betinga ett högre pris.

Man behöver inte läsa statistik för att se den positiva skillnad som handel med västvärlden skapar. Den syns i stadsbilden. I en liten by utanför Saigon i Vietnam gick arbetarna till textilfabriken på morgonen när den öppnade. Ofta många kilometer. Efter några år hade de högre lönerna gjort det möjligt för arbetarna att köpa cyklar. Ytterligare tre år senare hade nästan alla råd att byta upp sig igen, och nu åker arbetarna moped till och från arbetsplatsen.

Det är en påtaglig symbol för en välståndsökning som ger allt fler möjlighet att ta sig ur fattigdom, få tillräckligt med näring och att sätta sina barn i skolan i stället för i arbete. Det gör att nästa generation kan få ännu bättre arbeten. Jobben i denna bransch och den industrialisering de bidrar till är ett av skälen till att antalet extremt fattiga i Östasien har minskat med nästan 500 miljoner människor sedan 1990.

Dessa arbeten försätter inte människor i slavliknande förhållanden, de är tvärtom den mest pålitliga vägen bort från slavliknande förhållanden som tidigare varit norm i många länder.

Den som ändå vill vara kritisk mot vad som ofta är de bästa alternativ som står till buds kan klaga över att arbetarna borde få ännu mer betalt. Det får de också. Den pressen uppåt finns hela tiden, och det är företag som producerar för västvärlden som leder vägen. Men det måste ske i takt med att produktiviteten ökar och i takt med det allmänna löneläget. Annars kan högre löner innebära att fabrikerna flyttar eller ersätter arbetare med maskiner.

Paradoxalt nog kan snabbt ökade löner också innebära att mycket kvalificerade personer lämnar viktiga arbeten för att söka sig till dessa enklare arbeten. Kalla Fakta finner det skandalöst att minimilönen för en kambodjansk textilarbetare är 83 dollar i månaden. Den genomsnittliga lönen för en offentlig tjänsteman i Kambodja ligger efter kraftiga ökningar på just denna nivå, efter att regeringen satte målsättningen att tjänstemännens löner skulle nå upp till textilarbetarnas miniminivå.

I ett intervjuprojekt förklarade en textilarbetare att hon hade många klagomål till ledningen. Tempot är högt och det borde vara fler pauser. Men det främsta klagomålet var att företaget inte expanderade så att även hennes släktingar kunde få ett jobb i fabriken.

JOHAN NORBERG

idéhistoriker och debattör