Fundamentalisterna som kräver att berättelsen om jungfrufödseln ska ses som verklig har en ytlig och vulgär bibelsyn. Att i evangeliernas mirakel enbart se en bokstavlig sanning är faktiskt att reducera Jesus till sin tids Harry Potter, skriver författaren Jonas Gardell.
På spaning efter Gud. Foto: Mark Earthy/Scanpix
I den debatt som uppstått efter det pingst-katolska manifestet, har K G Hammars meningsmotståndare enligt en artikel på Brännpunkt den 10 februari "entydigt påpekat att tron på att jungfrufödseln har ägt rum är grundläggande för den kristna tron".
Skulle jungfrufödseln vara en förutsättning för att tro på Jesus som Messias? Det är ju rent nonsens! Det skulle bland mycket annat utesluta aposteln Paulus som kristen.
Läran om jungfrufödseln är något som kyrkan lär ut, inte med nödvändighet bibeln. Låt oss fördjupa oss en aning i detta.
Som kristna tror vi att Jesus är Kristus, Messias, som betyder den smorde och innebär att han är den kung som Gud utvalt. Att kungen betraktas som en Guds son är vanligt förekommande i östra Medelhavskulturerna.
Babyloniernas härskare kallades exempelvis Marduks son, en liknande sedvänja fanns också i Syrien. Man har funnit egyptiska illustrationer som visar hur kungen sitter i gudinnans knä och gudinnan ger honom bröstet, en bild för övrigt nästan exakt lik madonnan och barnet-bilderna där ju Guds son Jesus ammas av Maria.
Att kungen är Guds son innebär emellertid inte att det behöver ha varit något mirakulöst vid hans födsel. Man föds inte till Guds son, man utväljs till det.
När kungen bestiger tronen adopteras han samtidigt som Guds son. I Psaltarens andra psalm säger den nyinvigde kungen: "Jag vill berätta vad Herren bestämt. Han sade till mig: 'Du är min son, jag har fött dig i dag.'"
För övrigt är det just orden från Psaltarens andra psalm som uttalas från himlen när Jesus döps i floden Jordan. Enligt Markus, det äldsta av evangelierna, är det då - och inte förr - som Jesus blir Guds son och Anden kommer över honom: "När han steg upp ur vattnet såg han himlen dela sig och Anden komma ner över honom som en duva. Och en röst hördes från himlen: 'Du är min älskade son, du är min utvalde.'"
Också Jesus utväljs till Guds son, han föds inte till det.
Att en gud - som Jesus först så småningom skall betraktas som - föds av en jordisk kvinna (och därtill jungfru) har inga rötter i israelitisk religion, däremot är det inte en främmande tanke i den hellenistiska värld som den unga kristendomen så småningom huvudsakligen kommer att vända sig till. Alexander den store tänktes exempelvis vara född av en jungfru.
Endast två av Nya testementets författare omfattar tron på jungfrufödseln, och de säger dessutom mot varandra på snart sagt varenda punkt.
Det äldsta evengeliet, Markus, är över huvud taget inte intresserad av Jesu födsel och har aldrig hört att det skulle varit något märkvärdigt med den.
Markus nämner Jesu mor bara vid ett par tillfällen och aldrig i positiva ordalag, någon jordisk far förekommer inte.
Inte heller Paulus brev, som är de allra äldsta skrifterna i Nya testamentet, har hört talats om att Jesus är Guds son från födseln.
Tvärtom står svart på vitt i exempelvis Romarbrevet att Jesus "blev insatt som Guds son i makt och välde vid sin uppståndelse från de döda." (Min kursivering.)
Guds son är alltså - enligt bibeln - något man utväljs till och insätts som. Och den dagen är då man egentligen föds. "Du är min son, jag har fött dig i dag."
Det är upprörande hur ytlig och vulgär fundamentalismens bibelsyn är. Att i evangeliernas mirakel enbart se en bokstavlig sanning är faktiskt att reducera Jesus till sin tids Harry Potter.
Kan vi inte låta vår frälsare vara större än så?
Jonas Gardell
författare som i mars utkommer
med boken "Om Gud", om Gamla Testamentets gudsbilder
