Norge valde inte Jas 39 Gripen. På ingen punkt ansågs planet bättre än det amerikanska alternativet, även om det svenska ”motköpsprogrammet” fick beröm.

Beslutet är beklagligt, men kom inte som en överraskning. Norges särskilda relation med USA och dess flygvapen krävde egentligen att Jas Gripen skulle vara överlägset på samtliga punkter.

Man kan heller inte klandra norrmännen för att välja ett flygplan som beställts i över tretusen exemplar, framför en framtida nyutvecklad Super-Jas som det skulle beställas sextio av.

Nu är det dags att gå vidare. Utgångspunkten för detta bör vara att Jas Gripen är den enskilt viktigaste komponenten i vårt luftförsvar, inte ett industri­politiskt projekt med orealistiska exportförväntningar.

Det svenska flygvapnet är ett system av system. Den operativa effekten uppstår ur en kombination av plattformar, bemanning, vapen och annan utrustning. Om en av dessa delar brister kvalitativt eller kvantitativt kan det inte kompenseras genom relativa fördelar i annat avseende.

Det som utmärker det svenska flygvapnet jämfört med till exempel våra nordiska grannar är det stora antalet stridsflygplan. Sverige har lika många moderna stridsflygplan som Finland, Norge och Danmark tillsammans.

När det gäller utnyttjandet av den stora flygplansflottan är det dock sämre beställt. De senaste fem åren har antalet flygtimmar mer än halverats. Även om antalet flygförare också minskat något är det ingen tvekan om att de inte längre hålls i samma trim.

Till detta ska läggas att Jas Gripen aldrig prövats i skarpa, internationella situationer. De erfarenheter som vinns av detta kan aldrig erhållas genom övning. Faktum är att det svenska stridsflyget inte har varit insatt utomlands sedan 1964.

Svagheterna avseende beväpning av vårt stridsflyg är också stora. Vi har idag färre radarjaktrobotar än vi har stridsflygplan. Förmågan till precisionsbekämpning av markmål är minimal. Inte fler än fyra svenska flygförare har varsin gång praktiskt under övning genomfört närunderstöd av markstridskrafter (så kallat Close Air Support). Att klustervapnen nu avvecklas är en framgång. Denna typ av vapen har i modern tid dödat tusentals civila, kvinnor och barn, men har ingen verkan mot en teknologiskt jämbördig angripare.

I praktiken har de svenska klusterbomberna fungerat som ett fikonlöv; en ursäkt för att inte skaffa moderna, fungerande precisionsvapen.

Riksdagen har beslutat att vi enbart ska ha den senaste versionen av Gripen. Dessa stridsflygplan kan inte ledas med nuvarande tekniska infrastruktur, som infördes innan internationellt samarbete blev styrande för Sveriges försvar.

Innan ny infrastruktur för flygstridsledning är på plats i Sverige får inte de äldre stridsflygplanen avvecklas. Att försvara Sverige territoriellt är och förblir en huvuduppgift för vårt försvar.

Sverige har inte haft resurser för att flyga och beväpna det stora antalet stridsflygplan. Det tycks som om fokus mera legat på kvantitet än på faktisk luftförsvars­förmåga. Ur ett nationellt industriperspektiv är detta logiskt, men utveckling har skett på bekostnad av ett användbart försvar här och nu. Sverige har inte haft en sammanhållen luftförsvarsstudie sedan 1967. Industri- och exporthänsyn har under decennier fört oss allt längre bort från huvuduppgiften för luftstridskrafterna; en garant för landets säkerhet.

Detta måste en ansvarsfull regering nu börja förändra.