Om den kvinnliga sysselsättningen i euroområdet höjdes till nuvarande manliga nivåer skulle resultatet kunna bli en BNP-ökning på uppemot 11 procent.

Ylva Johansson, Olle Ludvigsson och Anna Hedh

När EU-ledarna den 30 januari samlas för ännu ett toppmöte står tillväxt och jobb på agendan. Det är på tiden. De ensidiga och extrema åtstramningar som hittills dominerat krishanteringen har i realiteten fött en tillväxtkris. Med nuvarande politik räknar EU-kommissionen med att den årliga tillväxten inom EU under de kommande 10 åren endast når upp till 1,25 procent. Det är hela 1 procentenhet lägre än förra decenniets snitt. Med så låg tillväxt går det varken att upprätthålla konkurrenskraften eller att effektivt sanera statsfinanserna. Politiken måste därför bli mer balanserad. Solida besparingar måste kompletteras med en mer seriös tillväxtsatsning.

Att generera tillväxt och jobb i en pressad ekonomi kräver en strategi som fungerar på både kort och lång sikt. Det akuta huvudproblemet är den skyhöga arbetslösheten, men i det längre perspektivet är utmaningen snarare arbetskraftsbrist. För att parera den demografiska trenden mot en åldrande befolkning kommer fler människor att behöva jobba mer.

En tillväxtfaktor med stor potential är ökad jämställdhet. Att stärka kvinnors ställning på arbetsmarknaden är ett utmärkt verktyg för att få ekonomin att växa såväl i rådande krisläge som i det kommande demografiska scenariot. Hittills har denna faktor förbisetts. Det måste det nu bli ändring på.

En grupp Goldman Sachs-ekonomer har visat att ökad jämställdhet stärker tillväxten. Den historiska bilden för euroländerna är att 0,4 procentenheter av den genomsnittliga årliga tillväxten på 2,1 procent från 1995 och tio år framåt skapades av att den kvinnliga sysselsättningen närmade sig den manliga. Trots en relativt svag jämställdhetsutveckling blev tillväxteffekten god. Framöver finns det en rejäl tillväxtpotential i att fler kvinnor kommer ut på arbetsmarknaden. Om den kvinnliga sysselsättningen i euroområdet höjdes till nuvarande manliga nivåer skulle resultatet kunna bli en BNP-ökning på uppemot 11 procent. I flera av de svagaste – och minst jämställda – ekonomierna är potentialen större. I Spanien, Italien och Grekland skulle det kunna handla om BNP-ökningar på upp till 13, 19 respektive 21 procent.

I Sverige har vi redan gjort stora tillväxtvinster via en mer jämställd arbetsmarknad och har därför kvar en potential på närmare 3 procent. Vi skulle dock tjäna mycket på att gå vidare och parallellt driva upp både den kvinnliga och manliga sysselsättningen högt över dagens manliga nivå.

Att så stor potential finns i de viktigaste problemländerna – Spanien, Italien och Grekland – är särskilt intressant. Offensiva jämställdhetssatsningar skulle vara starka tillgångar i de långsiktiga tillväxtstrategier som dessa länder nu behöver etablera. Med tydligt utstakade vägar mot ökat kvinnligt deltagande skulle de ekonomiska prognoserna bli klart bättre.

Vad bör då göras för att kunna skapa tillväxt och jobb genom ökad jämställdhet? Sex punkter är centrala:

1. De kvinnor som redan är i arbete måste ges möjlighet att behålla sina jobb. Särskilt i de svagaste ekonomierna är stora avskedanden från offentlig sektor – där kvinnor är överrepresenterade – nu aktuella. Att avskeda är i detta läge en minusaffär för det offentliga eftersom det ger höjda arbetslöshetskostnader, sänkta skatteintäkter och dämpad efterfrågan.

2. De delar i välfärden som underlättar för kvinnor att förvärvsarbeta får inte nedmonteras utan måste så snabbt som möjligt stärkas. Främst handlar det om barnomsorg, äldreomsorg och föräldraledighet. I Sydeuropa måste systemen byggas upp från grunden, medan de i Norden måste stärkas ytterligare genom exempelvis utvidgad barnomsorg

3. Det måste skapas bättre möjligheter för kvinnor att gå från deltid till heltid. Ofrivilliga deltider över i hela Europa en viktig orsak till kvinnors svaga ställning på arbetsmarknaden.

4. Skyddet mot diskriminering av mammor i arbetslivet måste stärkas. I flera EU-länder har mammor nästan inga rättigheter alls. Därtill måste de generella åtgärderna mot diskriminering av kvinnor vid lönesättning och rekrytering bli vassare. Även de nordiska länderna har ordentliga hemläxor att göra.

5. Arbetet med att bana väg för fler kvinnor i styrelserum och på höga chefsposter måste bli betydligt mer systematiskt och ambitiöst – i Sverige och i Europa som helhet. Med mer jämställda ledningar skulle jämställdhetsperspektivet på alla nivåer bli starkare.

6. Skattestrukturerna måste ändras så att andrainkomsten i en familj inte beskattas högre än förstainkomsten. I Sverige har vi sedan början av 70-talet särbeskattning så att varje individ beskattas utifrån sina egna inkomster. Men i vissa EU-länder har man fortfarande sambeskattning så att skatten på andralönen blir 50-60 procent högre än skatten på förstalönen. Detta gör det svårare för kvinnor att gå från hem- till förvärvsarbete.

Jämställdhet är till stor del en nationell fråga. Skarpa insatser kan dock göras även på EU-nivån. Tuffare råd och krav kan inom EU 2020-strategin riktas mot det nationella arbetet med att nå målen för kvinnors sysselsättning. Dessutom bör de program och planer som utformas för nödlånsländerna samt för länder med för stora budgetunderskott ha ett starkare jämställdhetsperspektiv.

Dessa möjligheter måste nu utnyttjas. Det vore ett rent slöseri att fortsätta att förbise den tillväxtpotential som finns i ett ökat kvinnligt deltagande på arbetsmarknaden.

YLVA JOHANSSON (S)

vice ordförande i riksdagens arbetsmarknadsutskott

OLLE LUDVIGSSON (S)

Europaparlamentariker

ANNA HEDH (S)

Europaparlamentariker