Forskningsanslagen särskilt i biomedicin har ökat kraftigt, så mycket att miljardbelopp ligger oanvända på universiteten (se SvD 10/2). Det beror på satsningar på starka forskningsmiljöer och excellenscentra etc. Det har dock ifrågasatts om de som får stora anslag verkligen producerar så mycket mer högkvalitiativ forskning. Svensk forskning är fortfarande stark men länder som Schweiz, Danmark och Nederländerna förefaller gå om oss.

Trots tilldelningen av stora anslag råder det ett betydande missnöje i forskarsamhället. En orsak är att fakultetsmedlen kraftigt reducerats. Det finns inte tillräckligt med lönemedel för universitetslärare och särskilt inte till nydisputerade forskare, som inte håller på med spjutspetsforskning rörande stamceller eller genanalyser. Exempelvis professurer i mitt eget ämne barnmedicin har blivit stamscellsprofessurer.

De stora anslagsgivarna satsar i första hand på säkra projekt till etablerade forskare, som publicerat sina artiklar i ledande tidskrifter, Man bör helst gå in i stora konsortier och screena gener för någon sjukdom. Då kanske man kan lyckas finna någon genförändring, som om man bär på den kan öka risken med några promille att drabbas av MS, autism, schizofreni, hjärtinfarkt och så vidare, vilket kan resultera i en artikel i New England Journal of Medicine, Nature Genetics eller motsvarande prestigetidskrift.

I ett av mina egna intresseområden – plötslig spädbarnsdöd, så har det publicerats ett tiotal artiklar om nya fynd i New England Journal of Medicine, som sedan visat sig inte hålla. Men den stora upptäckten, som verkligen räddat liv nämligen att lägga barnen rygg publicerades först i den australiensiska-nyzeeländska läkartidningen med låg så kallad impactfaktor. Nobelprisupptäckten av magsårsbakterien helicobakter publicerades faktiskt också delvis i samma tidskrift.

Sådana oväntade och banbrytande fynd är svårt att få fram med dagens forskning, där det krävs så kallad powerberäkning, det vill säga man måste på förhand veta hur många patienter eller försöksdjur man skall inkludera för att bevisa sin hypotes. Det verkar som man inte har förstått att stora paradigmskiften oftast uppstår av en ren slump – på engelska ”serendipity”.

Trots att universiteten förvaltar stora outnyttjade forskningsmedel kan de inte betala löner till alla professorerna. Som professor vid Karolinska Institutet måste man i amerikansk stil ägna större delen av sin vakna tid till att söka forskningsanslag inte bara för utrustning, doktorander, teknisk och administrativ personal utan också för sin egen lön. Själv har jag nu lyckligtvis EU- anslag som håller mig flytande. Men byråkratin inte bara för att få detta anslag utan också bibehålla det är betydande och förtar mycket av forskningsglädjen. Exempelvis är jag ålagd att föra dagbok och ange timme för timme hur mycket tid jag ägnar åt projektet under fyra år.

I och med att forskarlönerna till stor del betalas från externa anslagsgivare i stället för av fakultetsmedel omvandlas universiteten till forskningshotell, där man för hyr in sig för samma kostnader som för kontor i city. Professorstiteln har blivit lika meningslös som biskopinna, majorska eller generalkonsulinna i och med att professurerna blivit helt nakna utan kringresurser.

Jag tror att dagens situation skrämmer den yngre generationen. I och för sig fortsätter många studenter att doktorera, men frågan är huruvida de bästa går vidare. Antalet kompetenta sökanden till professurer minskar i exempelvis klinisk medicin, Men det gäller sannolikt flera områden, inte minst inom humaniora.

Vad är det för mening att ägna sig åt forskning, när det verkar vara viktigare att söka anslag än efter sanningen? Vad finns det för frihet kvar, när en stor del av tiden skall ägnas åt att få tillstånd inte bara från etiska kommittéer vilket väl är bra, men också från Läkemedelsverket, det europeiska läkemedelsorganet EMA, Datainspektionen, biobanksmyndigheten och så vidare. Det byråkratiska krånglet för att doktorera eller bli docent bara tilltar, med löjliga krav på att genomgå flummiga pedagogiska kurser och ojäviga sakkunniga.

Hur skall en professor i klinisk läkemedelslära kunna kritisera den läkemedelsindustri som betalar lönen? Ett stort antal skandaler om ”köpta” läkemedelsstudier har avslöjats i USA. Vi har redan sett hur Arla försökte dra in lönen till en sponsrad professur för Stephan Rössner när han uttalade sig kritiskt om alltför mycket mjölkdrickande.

Den fria forskningen är i högsta grad hotad genom att den styrs av anslagstilldelningen och tvingas anpassa sig till rådande paradigm. Det kanske är därför de flesta professorerna i nationalekonomi inte förutsåg finanskrisen, genom att de har varit låsta av sina bundna anslag och rådande nationalekonomiska paradigm. Kanske professorer i hjärnforskning (neuroekonomi) eller socialantropologi skulle ha kunnat förutse krisen bättre, om de fått ägna sig åt helt fri forskning.

Den akademiska friheten hotas också av att universiteten inte längre styrs av fakulteterna utan av en linjeorganisation med rektor i spetsen, som storföretagen. Forskningsaktiva och kritiska professorer vill inte längre bli prefekter eller dekaner, utan det överlåts åt coachade chefsbroilers med politiskt korrekta åsikter, i vissa fall utan att ens ha uppnått docentkompetens. Förre rektorn vid Lunds universitet Göran Bexell har i en promemoria uttryckt att illojala universitetslärare ej bör få fortsatt anställning. Har han inte förstått att det kritiska akademiska klimatet är universitetens livsluft, även om den är illojal?

Strategiska satsningar på vissa forskningsområden som just nu är på modet är enligt min mening helt fel. Nya banbrytande resultat föds sällan från den den etablerade spjutspetsforskningen. I stället måste man återigen se till att det finns en stark bas med oberoende professorer, som också har tid att ägna sig åt akademisk verksamhet såsom att föreläsa, leda seminarier, handleda doktorander och framförallt ägna sig åt kritisk verksamhet. Och viktigaste av allt är att unga forskare också får bra tjänster och forskningsanslag och att dessa inte bara går till strategiska nätverk i ämnen som är ”hype” for dagen.

HUGO LAGERCRANTZ

professor i barnmedicin vid Karolinska Institutet och chefredaktör för Acta Paediatrica