Att få barn kan helt säkert handla enbart om medicinska termer.

Jag tror nog man kan leva hela sitt liv i en matematisk formel med den stora svarta porten mot känslorna reglad och låst.

Jag tar mig annars rätten att fortfarande se miraklet i att ett barn blir fött. Även om det i Irvings värld kanske mest är fysiska lagar som formar samman cellbitar, så är ett barn för mig ett stort mirakel.

Så lever jag också mitt liv. Jag försöker ha nära till känslorna. Jag ÄR mina känslor. Det påverkar så klart vem jag är och hur jag uttrycker mig. Även i mina böcker och i mitt övriga skrivande syns detta. Det gör mig inte unik på något sätt, men det berättar lite vem jag är.

För att vara en älskare av fakta slirar Irving betänkligt med dem när dessa inte främjar hans syften att avfärda mig som en tillbörlig debattör i dessa frågor.

Ständigt detta tjat om abortmotståndare.

Så här skriver jag i min artikel: ”Alla som stenhårt försvarar svensk aborträtt, och i grunden är jag en av dem, duckar för diskussioner och följder av den.”

Man får allt vara en god jonglör med fakta om man ska få de där raderna till abortmotståndare. Men så här infekterad är alltså debatten.

Jag minns den där decemberdagen 2005 när vi upptäckte ett plus på stickan för första gången. Jag har nämligen, liksom alla andra i Sverige, blivit lärd att gå i Irvings fantasilösa fotsteg. Jag var inte beredd på kraften i kärleken. Jag hade fått lära mig att det som växer i magen bara är en cellklump, knappt ens ett liv, och nu satt vi där i den där soffan, yra men lyckliga över att ha en son eller en dotter med ett hjärta som slog.

Jag anser mig fortfarande ha rätten att definiera när ett liv blir ett liv. Dessutom spelar det ingen roll vad någon annan säger. Ingenting kunde kväsa denna nya, oväntade faderskärlek. Om en läkare, med underbyggd fakta och ett snett leende, sagt till mig:

- Stackars lilla känslosamme poet. Det där är inget barn ni väntar. Det är ännu bara en livsoduglig liten cellklump och skulle vi sticka en spruta i denna cellklump och stilla det skulle vi kunna plocka ut det som livmoderinnehåll och kasta det i en väl förseglad plastpåse…

… skulle det inte ändra någonting. Jag skulle fortfarande älska mitt barn.

Som en dröm som väntar på att bli drömd såg jag våra graviditeter.

Jag vill inte skuldbelägga kvinnor som gör abort. Det är ytterst få som gör abort lättvindigt. För många är det ett fruktansvärt tungt beslut.

Men man underlättar inte för dem genom att ljuga om vad det är som sker vid en abort. När Irving hela tiden försöker neutralisera händelseförloppet genom att skrivas om sprutor som ”stillar”, foster som ”livmoderinnehåll” och älskar ordet ”livsodugligt” är det att inte berätta vad som händer. Att man släcker ett liv, får ett hjärta att sluta slå och avbryter ett liv.

Det är fakta, inte känslor.

Den medicinska världen är vår tids Gud. Det finns ingenting den inte kan svara på. Men jag ställer andra frågor. Därför står jag och Irving på varsin planhalva. Kanske är det också anledningen till varför det är så svårt att prata eller skriva om detta.

För mig är varje liv ett mirakel. Kanske gör det mig till en naiv känslomänniska. Det kan jag leva med i sådana fall.

Jag minns särskilt när vi drabbades av sent missfall. Jag höll henne i en handflata. Hon var väldigt liten, väldigt fridfull. Två saker slog mig då, som en blixt genom tårarna. Varför är det ingen som berättat att det känns så hårt hela vägen in i hjärtat detta när hon bara är knappt 20 veckor gammal?

Och varför envisas läkarna med att kalla henne ett sent missfall...

När hon är vår dotter.

MARCUS BIRRO

författare