Folkpartiets kris kan bli avstampet för den kämpande liberalism, som präglas av socialt ansvar, frihet och öppna samtal, skriver företagaren Bo Ekman.
För ungefär ett år sedan skrev jag ett personligt brev till Lars Leijonborg om folkpartiets politiska väg.
Jag framförde uppfattningen att hans och partiets kamp för liberala värderingar tunnats ut betydligt. Jag menade att partiet övergivit sin idéburna liberalism och gjort mig till en ”hemlös liberal”.
Det kom aldrig något svar från Leijonborg. Men så är jag varken politiker, partimedlem eller journalist.
Folkpartiet har bytt fot från socialliberalism, friheter och rättigheter och försvarare av individens integritet, till disciplin, ordning, buggning, prövning av medborgare och angiveri i skolan.
I frontlinjen står inte längre visionen om ett humanistiskt och ekologiskt samhälle.
Folkpartiet har smugit in stråk av främlingsfientlighet och kulturchauvinism i demokratins Sverige. Det är en mycket oroande utveckling, som kan få långtgående konsekvenser om dessa strömningar vinner gehör.
Partisekreteraren Johan Jakobsson har stått för denna förändring av folkpartiets tradition och liberala, frisinnade
varumärke.
Med Jakobssons lögner och fall faller också partiledningen. Kvar står, än så länge, en svag Leijonborg som åtog sig att gå i spetsen för politikförändringen, pådriven av Jan Björklund och Mauricio Rojas.
Folkpartiet har nu blivit tvärsäkerhetens och nitälskarens parti, inte ifrågasättarens och det öppna samtalets parti.
Ändå kan det hända att partiet får ett nettotillflöde i valet: de istadiga liberalerna försvinner ut och de missnöjda främlingsfientliga kommer in.
Hur kommer det att påverka liberalismens uppgift och framtid i Sverige? Jag är oroad.
För snart tjugofem år sedan utlöste Ola Ullstens fall en djup ideologisk kris i folkpartiet. En haverikommission tillsattes. Ett nytt partiprogram såg dagens ljus. En ny partiledare trädde till. Valet 1985 bjöd på Westerbergeffekten. Nu är folkpartiet i det svarta hålet igen.
Alla politikskiften - från en värderingsgrund till en annan - är vanskliga. För att det skall bli hållbart måste - för att citera socialdemokraterna - alla vara med. De
måste vara med av fri vilja och egen övertygelse. En ny politisk grund byggs inte av partistrateger på toppen eller av alla dessa kommunikationskonsulter.
Politikens autenticitet och gedigna förankring blir offret när partier beslutar sig för snabba ansiktslyftningar och modellbyten.
Ett annat borgerligt parti, som också i denna mening kan vara ute på gungflyn, är ”de nya” moderaterna.
Partiets långt gångna anpasslighet till motståndarsidans utspel och kortsiktiga strategier känns mer som produkter av en manövrerande, tätt sammanhållen partitopp än genuina, internt prövande demokratiska processer.
Reinfeldt kan mycket väl få ett internt trovärdighetsproblem på halsen, vare sig han vinner eller förlorar valet.
Politik måste bygga på visioner, värderingar och principer. För att tro på en politik, måste väljare känna igen sig i ett partis grundläggande värderingar och i det nödvändiga kompromissandet för att vinna terräng. I politiken får man ju aldrig precis som man vill.
Det är den principfasta
pragmatikern som vinner i längden.
Situationen nu är en tragedi för Lars Leijonborg, tung att bära i valets slutskede. Men krisen kan bli avstampet för den kämpande liberalism, som behövs i en tid där storebror, mer än någonsin tidigare, låter sina övervakningssystem svepa över oss.
