Gång på gång har jag av misstag råkat läsa artiklar som handlar om islams förtryck av kvinnor. Många gånger har jag också av misstag råkat höra någon uttala sig om samma ämne.
Av misstag, skriver jag helt medvetet, eftersom jag helst undviker att utsätta mig själv för denna psykologiska misshandel. Vanligtvis brukar jag förvisa de ord och uttryck som fastnar till det där mörka hörnet i mitt huvud.
Och så tänker jag att i morgon kommer allt att bli bra, à la Scarlett O‘Hara.
Men nu har det blivit en gång för mycket. Lisbeth Lindeborgs inlägg på SvD Brännpunkt 8/3 gjorde mig bedrövad och upprörd. Jag har slut på utrymme i mitt mörka hörn.
Låt mig börja med det många vill att jag säger. Jag är muslim, jag är kvinna och jag är förtryckt. Så här långt kan jag se mig själv bli superpopulär föreläsare på alla möjliga sammankomster där man tycker om att umgås, fika, utbyta några roliga historier och erfarenheter och, självfallet, attackera islam.
Men det är inte det jag egentligen vill säga. Visst känner jag mig förtryckt, men inte av islam och inte av min pappa, bror eller någon annan manlig familjemedlem.
Jag är förtryckt av alla er som talar om för mig att jag är förtryckt och så hemskt gärna vill befria mig. Ni förtrycker och undervärderar mig varje gång ni talar illa om den tro jag valt.
Hur mycket ska vi muslimska kvinnor tåla? Att någon som Ayan Hirsi uppfattas i Sverige som en hjältinna känns som en spark i magen för mig, och sparkarna har blivit oräkneliga.
Jag kämpar mer än gärna för jämställdhet, kvinnors rättigheter och mot allt slags våld mot kvinnor. Men inte när den kampen åker snålskjuts på islamofobitåget.
Jag har i många år låtit mig påverkas och jag vet precis vad jag pratar om. Länge har jag avstått från att aktivt delta i min egen vardag, eftersom allt jag säger eller gör avfärdas som subjektivt eller starkt påverkat av islams värderingar.
Men nu får det vara nog – i alla fall för mig!
Kvar står frågan: hur är det med alla de muslimska kvinnor som låter sig påverkas av ert förtryck och hellre stannar hemma än går ut och riskerar att utsätta sig själva för alla nedvärderande blickar?
Hur ska det gå för alla de kvinnor som ni har fått att känna sig mindre värda eller mindre intelligenta bara för att de valt att tro på den religion det har blivit så populärt att attackera och förkasta?
Jag tycker att de som attackerar islam bör ta sig tid och läsa mer om ämnet innan de öser ut sitt hat och därmed förtrycker en stor grupp av Sveriges kvinnor.
Hedersmord, tvångsgifte, incest, våldtäkt, misshandel och mord är alla, utan undantag, förkastade och allvarliga synder i islam. Och nej, det finns inte olika åsikter om det, nej, inte ens de fundamentalistiska extremisterna kan rättfärdiga sådana handlingar.
När detta är sagt förväntar jag mig en ursäkt, Lisbeth Lindeborg – kvinna till kvinna!
Jag lever mitt liv lika fritt som du lever ditt.
Jag vill, precis som du, bli accepterad för den jag är.
Jag är inte hjälplös, jag är inte mindre värd, jag är inte mindre intelligent och sist men absolut inte minst, jag vägrar att tolerera ditt förtryck!
ASEEL M SHAKFAH
23 år, studerar till pol mag
vid Lunds universitet
