Israel vill inte ha fred i regionen

Efter att ha följt Palestinakonflikten i närmare 50 år, delvis på nära håll, har jag tvingats till slutsatsen att Israel över huvud taget inte är intresserat av fred. Landet gagnas i vart fall på kortare sikt bäst av fortsatt konflikt utan alltför mycket israelisk blodsutgjutelse.

Orsakerna är två. Den första är att man har man byggt fast sig genom bosättningarna på Västbanken.

En fredsuppgörelse mellan israeler och palestinier är bara möjlig med en tvåstatslösning som tillgodoser bägge parters vitala intressen. På den punkten tycks omvärlden och alla fredsmäklare vara fullständigt överens sedan länge.

Men den stat Arafat tackade nej till för nio år sedan såg på kartan mest ut att vara drabbad av fläcktyfus. Ingen palestinsk ledare skulle kunna acceptera en totalt livsoduglig egen så kallad stat som består av små bantustanliknande, från varandra isolerade områden, i ett hav av israeliska bosättningar och härvägar.

Dessvärre är det i praktiken lika fullständigt omöjligt att på fredlig väg upplösa bosättningarna. Bosättarna utgör visserligen en minoritet i Israel, men bosättarrörelsen åtnjuter betydande politiskt stöd, den är välorganiserad, välbeväpnad och militant.

Till betydande del består den dessutom av fanatiker som anser sig agera på Guds uppdrag. För att få bort bosättningarna skulle krävas våld i en omfattning som närmade sig israeliskt inbördeskrig.

Det är tveksamt om en israelisk regering ens skulle få sin egen militär och polis med på en sådan operation.

Det andra skälet finns i den befolkningsstruktur som Israel kommit att ha. Den judiska staten har under sina drygt 60 år utvecklats till en alltmer heterogen och brokig skapelse.

Den består idag av etniska grupper från större delen av världen: från länderna i Mellanöstern, Västeuropa och Nordamerika, från Etiopien och Indien samt inte minst under senare år av betydande tillskott från det forna Sovjetunionen.

De här grupperna skiljer sig radikalt från varandra när det gäller kultur och sedvänjor, värderingar, social status och ekonomiska tillgångar.

I en stat definierad av trostillhörigheten tillkommer de religiösa motsättningarna i ett brett spektrum från fullständigt sekulariserade och ofta högt utbildade, över reformjudar och ortodoxa till något som närmast kan beskrivas som judiska talibaner.

Spänningarna inom och mellan grupperna kan nog beskrivas som så allvarliga att det enda som egentligen förenar dem är det som nästan alla upplever som ett reellt och gemensamt existentiellt hot.

Skulle det yttre trycket upphöra efter en fredsuppgörelse är risken betydande för att centrifugalkrafterna blir så starka att staten sprängs sönder inifrån.

En fortsatt lagom hög konfliktnivå är mot den här bakgrunden att föredra. Några få judiska dödsoffer per år kan det uppenbarligen få kosta – hotar priset att bli högre får man ta till det massiva våld som vi kunnat bevittna de senaste veckorna i Gaza.

Israeliska politiker kan dessutom tryggt förlita sig på USA:s närmast ovillkorade stöd oavsett vad man tar sig till. Den judiska lobbyn med stödorganisationer är så stark att det skulle innebära politiskt självmord för amerikanska förtroendevalda att på allvar ifrågasätta Israels agerande.

Den så kallade ”fredsprocessen” blir mot den här bakgrunden ett enda gigantiskt spel för gallerierna, avsett att lugna den övriga världen och hålla våldet nere på acceptabel nivå.

Vilka blir då slutsatserna för vår egen del?

Palestinakonflikten är i väsentlig grad alla konflikters moder i Mellanöstern, den som göder radikalisering, islamisering och terrorism över hela regionen.

I avsaknad av reella fredsmöjligheter får vi och övriga EU- stater inrikta oss på att förhindra att spänningarna växer ytterligare och att desarmera sådant som vi kan.

En allra första åtgärd kan vara att på allvar kräva att Israel åtminstone lever upp till sina folkrättsliga förpliktelser som ockupationsmakt genom att svara för adekvat skydd och försörjning av befolkningen i de ockuperade områdena.

Hittills har man i närmast häpnadsväckande grad ostraffat kunna sätta sig över hela det regelverket.

JAN TUNINGER

tidigare journalist och lärare i journalistik och mediekommunikation

Tuninger har tjänstgjort som presschef vid dåvarande Försvarsstaben och som operationsbefäl vid två svenska FN-bataljoner i Mellanöstern.