Den senaste tiden har en intensiv debatt pågått om särskilda ungdomshems befogenheter att avskilja barn och ungdomar, det vill säga att i maximalt 24 timmar isolera dem i ett mer eller mindre cellliknande rum. Sveriges Radios granskning av cirka 500 fall där barn och ungdomar blivit avskiljda visar att det finns stora oklarheter om hur denna befogenhet används. Som ett svar på kritiken beslöt regeringen ny- ligen att ge Statens institutionsstyrelse (SiS), som driver de särskilda ungdomshemmen, i uppdrag att göra en översyn av tilllämpningen av avskiljning.
Sedan SiS bildades i mitten av 1990-talet har antalet barn och ungdomar som placeras i dess vård ökat, för att idag uppgå till cirka 1100 årligen. Det handlar om barn och ungdomar mellan 12 och 21 år som bedöms ha en rad allvarliga problem. Många av dem, speciellt flickorna, har också allvarliga problem med sin psykiska hälsa. Om den bild som ges i Sveriges Radios undersökning – att barn och ungdomars självmordsförsök kan innebära att de avskiljs – är riktig, är det, menar vi, en minst sagt anmärkningsvärd metod.
Det är svårt att tänka sig att en vistelse i isolering är det ett självmordsbenäget barn behöver – oavsett upphovet till situationen.
SiS särskilda ungdomshem skiljer sig från andra typer av ungdomsvård genom de tvångsbefogen- heter som personalen har till sitt förfogande. Därtill kommer rätten att använda de så kallade särskilda befogenheterna till vilka avskiljning hör. Att ha mandat att utöva tvång på detta sätt, kräver en noggrann tillsyn och kontroll. SiS har hittills utövat tillsyn över sina egna institutioner. Regeringen har ny- ligen beslutat att tillsynen över SiS skall utföras av en annan oberoende myndighet. Behovet av detta framstår för oss som rimligt.
Historien förskräcker när det gäller behandlingen av barn och ungdomar i samhällets vård. En statlig utredning arbetar just nu med att kartlägga omfattningen av vanvård och övergrepp i den sociala barnavården. En läsning av utredningens första del- rapport visar med förödande styrka hur illa barn och ungdomar kan bli behandlade när samhällets vård fungerar som sämst.
Vi föreställer oss ofta att barn och ungdomar i vårt land över tid behandlas allt mer humant och respektfullt och det är i huvudsak sant. Vi kan emellertid konstatera att det på 1940-talet fanns bestämmelser om att barn under 15 år inte fick hållas isolerade vid de skolor som tillhörde barna- och ungdomsvården (föregångare till särskilda ungdomshem). Vi vet inte tillräckligt om hur denna bestämmelse efterföljdes i praktiken på 1940-talet, men idag saknar vi förvånansvärt nog en sådan åldergräns. Av SiS hemsida framgår att av de 472 beslut om avskiljning som fattades under andra halvåret 2008 rörde 125 beslut om barn som var under 15 år.
Mycket talar för att själva förekomsten av och möjligheten till disciplinära åtgärder leder till att de används. När åtgärder inrättas och tas i bruk betraktas de lätt som nödvändiga.
Besvärliga barn och ungdomar har genom tiderna varit en grupp mot vilka det varit lätt att få acceptans för starka disciplinära åtgärder. Gemensamt för de flesta länder är att den sociala barnavården har svårt att hantera barn och ung- domar med beteendeproblem, och att andra principer lätt används som inte skulle användas för andra grupper barn i den sociala barnavården. Det tvångsmandat som personal vid de särskilda ungdomshemmen i Sverige har, är ett tydligt exempel på detta.
I detta nu riktar FN:s barnrättskommitté kritik mot Sverige och tvångsvården av barn och ungdomar. Av kommitténs rekommendationer som nyligen överlämnades till Sverige framgår att isolering av barn och ungdomar inte bör få förekomma och Sverige rekommenderas att arbeta för att avskaffa denna praktik.
Vi menar att regeringen, i linje med FN:s Barnrättskommitté, bör gå betydligt längre än att ge SiS i uppdrag att göra en översyn av tillämpningen av avskiljning. Det är dags för en bred kritisk diskussion om tvångsmedel mot barn och ungdomar: Är det över huvud taget acceptabelt att ha befogenheter som innebär isolering av barn och ungdomar?
Om så anses vara fallet, bör det finnas en nedre åldersgräns? Hur många barn måste isoleras? Hur skall kontrollen av ett sådant system se ut? Vilka skäl finns det att Sverige skall ha ett system som i ett nordiskt perspektiv är mycket långtgående när det gäller inlåsning av barn och ungdomar och hur rimmar det med FN:s konvention om barnets rättigheter?
GUNVOR ANDERSSON
professor i socialt arbete
KJERSTIN ANDERSSON
forskar om barn
ANNA HOLLANDER
professor i rättsvetenskap
TOMMY LUNDSTRÖM
professor i socialt arbete
TITTI MATTSSON
docent i socialrätt
MARIE SALLNÄS
docent i socialt arbete
CAROLINA ÖVERLIEN
forskar om barn
