Fi är flitiga ute på gator och torg, men i medierna råder tystnad kring partiet, skriver Unni Drougge och Mian Lodalen.
I fjol inträffade en historisk händelse inom svensk politik, en händelse som också är unik i globalt hänseende och gav eko världen över.
Ett feministiskt parti bildades.
Det mediala intresset var till en början översvallande. Strax stod det också klart att initiativet skulle kunna växa till en betydande maktfaktor. Mätningar visade att uppemot 20 procent av befolkningen kunde tänka sig att rösta på ett
feministiskt parti.
Det purfärska partiets interna angelägenheter följdes därför närgånget och spänt, nästan otåligt – när skulle den första sprickan synas?
Redan under premiärårsmötet började Fi misstänkliggöras och rapporteringen blev i det närmaste hysterisk.
De första avhoppen vädrades skadeglatt i offentligheten och framställdes som stora politiska skandaler. Tiina Rosenberg fick, trots att hon aldrig innehade någon politisk makt, utstå ett mediedrev som saknar motstycke i svensk politik.
Resten är historia. Efter en kort
säsong hade det presumtiva väljarstödet krympt till en halv procent, varpå en isande tystnad slöt sig kring partiet.
Och snart är det alltså val. Men fortfarande ligger Fi i medieskugga. Varför?
Hur kan man med sin journalistiska heder i behåll mörklägga ett parti som i sin gryning lyckades uppamma ett så avsevärt opinionsstöd? Var finns proportionerna
i denna mediala rockad?
Ett parti som nagelfors in i minsta hudveck för ett år sedan är nu nästintill helt bortmotat från den arena där den politiska debatten pågår för fullt.
Vi följer uppmärksamt valrörelsen
i tv, radio, dags- och kvällspress och är uppriktigt förvånade över hur riksmedierna ignorerar den vitalitet som kännetecknar Fi på gräsrotsnivå.
Partiet manifesterar flitigt sin politik på gator och torg över hela landet. Varför får svenska väljare ingen chans att via landets ledande medier ta del av detta?
Vad ligger egentligen bakom den ihärdiga demonisering av en grupp kvinnor vars enda försyndelse är ett genuint uppsåt att
arbeta med angelägna demokratifrågor?
Jämställdhet rankas av väljarna som en av de tio viktigaste punkterna i årets val. Vad är det som är så skrämmande med det?
När det lilla partiet ny demokrati grundades dansade Ian och Bert in med glada galoscher och främlingsfientlig politik. De fick medialt glidmedel ända in i riksdagen.
Ny demokrati slapp bli hånade, förminskade, nedsvärtade och utfrusna.
Den behandling som Fi fått utstå är ett tydligt exempel på de klassiska härskartekniker som traditionellt använts för att förhindra kvinnor att få sin rättmätiga del av makten. Vilken ironi.
Men den som inbillar sig att Fi är besegrat och att väljarna inte skulle ha förmågan att kritiskt granska medierna misstar sig.
Under sommaren och hösten har vi genom våra respektive arbeten mött kvinnor och män i alla åldrar från Piteå till Hässleholm. Massor av människor har uttryckt sin indignation över den snedvridna bevakningen och det odemokratiska nedtystandet av den världshistoriska nyhet som nu står för dörren när Fi går till val.
Och när en medelålders man berättade att han tänkte lägga sin röst på Fi för att visa att han genomskådat hatkampanjen mot feminismen, då bevisade han att även tystnaden talar sitt tydliga språk.
Unni Drougge
journalist och författare
Mian Lodalen
journalist och författare
