Den 3-28 maj hålls en omfattande konferens som skall göra en översyn av Ickespridningsavtalet för kärnvapen (NPT). Därmed kommer Iran och dess kärnprogram med nödvändighet in i bilden. Lägg märke till att denna konferens äger rum samtidigt som förhandlingar om utökade sanktioner mot landet redan pågår i Säkerhetsrådets regi. Till detta kan läggas att varken USA eller Israel uteslutit att kärnvapen kan komma att sättas in mot Iran om landet utvecklar sådana vapen.
Tydligen finns det statsledningar som anser att Irans kärnprogram måste elimineras, snart sagt till varje pris. Innan man rusar iväg och genomför allt mer drakoniska motåtgärder förefaller emellertid rimligt att först tänka igenom vad ett iranskt kärnvapen faktiskt skulle få för konsekvenser om det blev verklighet. Proportionalitet utgör ju ett ledord i internationell rätt.
Låt oss anta att Teheran lyckades framställa och placera ut ett mindre antal kärnvapen. Detta skulle – paradoxalt nog – innebära en ännu besvärligare situation för Iran än dagens. För att skapa en stabil balans krävs nämligen att antalet kärnvapen hos enskilda aktörer är förhållandevis högt, att vapnen är väl befästa eller rörliga och att ett skyddat stridsledningssystem finns på plats. På så vis uppstår andraslagsförmåga, det vill säga en angripen part kan trots detta åstadkomma en oacceptabel vedergällning.
Att skaffa sig den förmågan är emellertid inte gjort i en handvändning, och innan så skett föreligger starka incitament för motståndaren att slå ut det ofullgångna systemet. För innehavare av sistnämnda system gäller med andra ord att undvika allt som kan upplevas som provokativt.
Naturligtvis finns möjligheten för kärnvapenstater utan andraslagsförmåga att angripa först. Om Iran gjorde det mot till exempel Israel måste Teheran emellertid räkna med att Jerusalem snabbt skulle svara med ett långt mer förödande motangrepp (Israel bedöms idag ha cirka 200 kärnvapen).
Och skulle Iran, mot förmodan, lyckas eliminera Israels vedergällningsförmåga finns anledning anta att USA skulle göra processen med Iran kort. Observera att amerikansk kärnvapenanvändning i detta läge skulle ha en betydande internationell legitimitet. Och lägg märke till att en stat utan andraslagsförmåga som riktar ett hot mot en fullt utvecklad kärnvapenmakt likaledes torde ha skrivit under sin egen dödsdom. I detta fall måste man nämligen räkna med att statsledningen för det hotade landet kommer att reagera preventivt.
När en kärnvapenstat uppnått andraslagskapacitet ändras kalkylen. Om Iran hade den förmågan skulle landet kunna avvisa amerikanska krav som riktades mot den iranska regimen, trots att USA är en supermakt. Redan ett trovärdigt mothot riktat mot ett fåtal amerikanska storstäder skulle rimligen upplevas som helt oacceptabelt av regeringen i Washington.
Men att kunna avskräcka existentiella hot är inte liktydigt med förmåga till maktprojektion. Antag att Iran skulle försöka få Saudiarabien, eller andra viktiga arabstater, att göra något som dessa länder inte vill med hjälp av kärnvapenhot. Av allt att döma skulle detta misslyckas. Risken är nämligen stor att Saudiarabien, eller andra länder med informella försvarsgarantier från USA, skulle få Washington att aktivera dessa. Teheran skulle då inte nå sina mål – snarare kan man vänta sig att Washington skulle öka sitt grepp om de hotade staterna.
Ett vanligt argument är att iranska kärnvapen driver fram kärnvapenspridning. I första hand skulle det gälla stora och viktiga stater som Saudiarabien, Egypten och Turkiet. Men inget av dem driver så vitt bekant något kärnvapenprogram, trots att Israel byggt ut sina kärnvapenstyrkor i årtionden.
Egypten är USA:s näst största biståndsmottagare, vilket säkert skulle ändras om Kairo startade ett kärnvapenprogram. Om Saudiarabien startade ett sådant skulle de informella försvarsgarantier landet länge haft från USA säkert skadas. Turkiet är som bekant mycket intresserat av att komma med i EU. Och ett turkiskt kärnvapenprogram skulle förmodligen göra det omöjligt för turkarna att ta sig in i Unionen.
Spridning kan också tänkas ske från kärnvapenstat till terroristorganisation. Hittills har detta inte skett, trots att det funnits både terroristorganisationer och kärnvapenstater i årtionden. Att Iran skulle bryta den traditionen ter sig osannolikt.
Som bekant stödjer Iran Hizbollah och Hamas med konventionella vapen, men urvalet av överförda vapen har varit påtagligt selektivt. Någon överlåtelse av kemiska eller biologiska vapen har inte kunnat påvisas, och det är lätt att förstå varför. Om överföringen upptäcktes skulle vedergällningen säkert bli omfattande, både ekonomiskt och militärt. Ja, den stat som överlät massförstörelsevapen kunde själv få smaka på verkningarna av dessa vapen, eftersom det mycket väl kan skära sig mellan överlåtare och mottagare. Kom också ihåg att en stat drabbas mycket hårdare än en terroristgrupp av angrepp med massförstörelsevapen, eftersom stater har både territorium och befolkning.
Det sagda visar att ett iranskt kärnvapeninnehav inte skulle ge Teheran några påtagliga fördelar utöver att kunna stå emot existensiella hot från andra kärnvapenmakter. Och detta förutsätter iransk andraslagskapacitet, vilket är mycket svårt att skaffa sig om motståndaren är en resursrik supermakt som USA.
Ett iranskt kärnvapen kommer knappast att öka landets förmåga till maktprojektion i närområdet, eftersom hotade stater torde kunna räkna med amerikanskt stöd. Det oljerika Mellanöstern har länge varit ett vitalt intresseområde för USA, och någon ändring på den punkten lär låta vänta på sig länge än.
GUNNAR JERVAS
säkerhetskonsult, docent vid Åbo akademi
