Den största förespråkaren av militärt våld mot Iran är Israel, som själv har vägrat att skriva på Ickespridningsavtalet för kärnvapen och därefter byggt upp en kärnvapenarsenal. Inte heller USA har uteslutit användning av militärt våld mot Iran och har, jämte Ryssland, världens största kärnvapeninnehav. USA är dessutom historiskt sett ensamt om att ha använt atombomber i krig. Resultatet blev ohyggligt och än idag skördar bomberna som släpptes 1945 sina dödsoffer i Hiroshima och Nagasaki.

Stora delar av världssamfundet är idag enigt om att kärnvapnen, mer än tjugo år efter kalla krigets slut, har spelat ut sin roll och borde avvecklas. Internationella domstolen i Haag kom i sitt yttrande 1996, fram till att användning av kärnvapen inte är förenligt med folkrätten. Än idag tycks dock ”Domedagsvapnet” ge sådan makt och prestige att kärnvapenstaterna i praktiken inte vill avveckla.

Ickespridningsavtalet för kärnvapen trädde i kraft 1970. Indien, Pakistan och Israel var tre länder som vägrade skriva på avtalet och som därefter utvecklat kärnvapen. Nordkorea skrev på men frånträdde avtalet 2003 och har därefter sprängt två kärnladdningar, 2006 och 2009. Iran har skrivit under ickespridningsavtalet men misstänks utveckla kärnvapenkapacitet.

När avtalet ingicks förpliktigade sig de dåvarande kärnvapenstaterna att på sikt avskaffa kärnvapnen. Sedan kalla kriget har en reduktion av antalet kärnvapen skett men också en modernisering av vapnen till mycket stora kostnader. Detta arroganta förhållningssätt till avtalets anda undergräver dess legitimitet.

Om Iran skaffar sig kärnvapen tros allmänt att Saudiarabien står näst på tur. Så länge kärnvapenmakterna anser sig behöva kärnvapen för sin egen säkerhet kommer också andra länder att resonera likadant.

I FN:s generalförsamling läggs varje år fram förslag om att inleda förhandlingar om avskaffande av världens alla kärnvapen, i form av en kärnvapenkonvention. Stöd för detta har bland annat uttalats av Ban Ki-moon och i det civila samhället sprider sig kampanjen International Campaign to Abolish Nuclear Weapons (ICAN) till allt fler länder, däribland Sverige. I praktiken innebär det att man påbörjar en process där alla länder avskaffar sina kärnvapen enligt en fastlagd tidtabell. Förhandlingarna blir givetvis komplicerade och kommer att ta lång tid men konventionsförslaget har de senaste åren fått omfattande stöd.

I den senaste omröstningen i generalförsamlingen i december 2011, röstade en stor majoritet av världens länder för resolutionen, representerande över 80 procent av jordens befolkning. Iran röstade för resolutionen liksom flera kärnvapenstater, Kina, Indien, Pakistan och Nordkorea. Kärnvapenstaterna USA, Ryssland, Storbritannien, Frankrike och Israel har röstat emot, liksom de flesta Natoländer. Sverige har röstat för en kärnvapenkonvention men inte aktivt arbetat för den.

Denna exempellösa dubbelmoral från flera kärnvapenstater håller på att leda världen in i en farlig situation. Resultatet av en attack på Iran kan efter en blockad av Hormuzsundet leda till en oljeprischock. Flera bedömare räknar med en fördubbling av oljepriset och en världsekonomisk kris som följd.

Eftersom Irans nukleära anläggningar är utspridda och i många fall ligger nära tätt befolkade områden skulle ett anfall leda till att ett stort antal människor omkommer. Det är också troligt att radioaktivt material sprids, till exempel från anrikningsanläggningen i Natanz till storstaden Isfahan. Konsekvenserna är svåra att överblicka, men kan bli mycket allvarliga.

En konvention om förbud mot kärnvapen är därför nödvändig för att förhindra ytterligare kärnvapenspridning och att Iran blir en kärnvapenmakt. I praktiken behövs att USA går i spetsen för att en konvention ska kunna bli verklighet.

Det minsta vi i nuvarande krissituation kan begära av Sveriges regering är att aktivt försöka påverka USA och våra EU-grannar, kärnvapenstaterna Storbritannien och Frankrike. Detta arbete kan göras tillsammans med stater som redan visat vilja att stödja denna process, Norge, Schweiz och Irland bland flera andra. Sverige och västvärlden måste ta sitt ansvar. Resultatet blir en säkrare värld för oss alla.

ERLAND RICHARDSON

Svenska Läkare mot kärnvapen

TIIA TOREKULL

Svenska Jurister mot kärnvapen

KIRSTI KOLTHOFF

Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet