Sommaren 2003, blott ett par månader efter USA:s invasion, accepterade FN:s främste problemlösare Sergio Vieira de Mello att bli Kofi Annans representant i Bagdad. Den brasilianske diplomaten var inte lockad men trycket från George Bush och Tony Blair var hårt.
Med sin unika erfarenhet av att leda svåra FN-missioner alltifrån Sudan till Libanon, Kambodja, Bosnien, Rrwanda, Kongo, Kosovo och Öst-Timor var Sergio, som alla kallade honom, ”den bästa personen för ett dåligt uppdrag”.
Men Irak var annorlunda än alla andra uppdrag. Sergio blev chockad av säkerhetsrådets resolution 1483, en text som innebar att ”FN-stadgan lämnade byggnaden”.
Han hade sett många dåliga FN-resolutioner men denna var ”med råge den värsta”, och för miljoner irakier var den lika med ockupation.
I sin bok om Vieira de Mello, Chasing the Flame, citerar Samantha Power en glad amerikansk diplomat: ”Ockupationen var en guldgruva för oss”... ”Vi hade inte tidigare hittat ett sätt att legalt komma åt den irakiska oljan. Det var en av Pentagons drömmar som uppfylldes, och européerna fattade ingenting då”.
FN-missionen undgick inte det öde som Sergio fruktat: att uppfattas som partisk; den sågs som ockupanternas biträde.
Den 2 juni landade FN-sändebudet Vieira de Mello i Bagdad. Den 19 augusti dog han och 22 av hans medarbetare i ruinerna av det söndersprängda FN-kontoret.
Tragedin i Bagdad, ”FN:s 11 september”, visar på vikten av tydlighet i resolutioner som handlar om krig och fred, och att de framdiskuteras i öppenhet och förtroende.
Motsatsen kan innebära döden för de utsända och stor skada för världsorganisationens anseende och framtid.
Sveriges regering tar med andra ord på sig ett stort ansvar när man står värd för en konferens om en av vår tids stora humanitära, politiska och militära katastrofer förorsakad av ett brott mot folkrätten.
Irakkonferensen inleds den 29 maj.
Mot den oklara bakgrunden för konferensen finns det också anledning att ställa ett antal frågor.
• För det första: riskerar FN, i ett läge med otydliga irakiska maktstrukturer, invecklade i ett våldsamt inbördeskrig, och med en till synes permanent amerikansk militär närvaro, att på nytt få sin opartiskhet ifrågasatt?
• För det andra: vilken roll förväntas den av regeringen specialinbjudna Condolezza Rice spela på konferensen?
Hon var en av de ivrigaste förespråkarna av det olagliga kriget, som hennes regering nu för på kredit, till en kostnad av tre miljarder dollar i veckan.
Vilka summor kommer USA att satsa och vad kommer man att kräva av oss andra som var emot kriget?
FN har ett humanitärt imperativ att följa också i Irak. Men FN riskerar att få tömma en giftbägare om inte klarhet skapas om USA:s långsiktiga avsikter i Irak och den roll som världsorganisationen ska spela.
Med 160000 amerikanska soldater fortfarande i Irak har president Bush bara presenterat en trovärdig uttågsplan: den för honom själv i januari 2009.
Därav följer en tredje fråga: har regeringen funderat över hur det avtal som president Bush och premiärminister Maliki undertecknade i höstas påverkar den långsiktiga stabiliteten och de humanitära och andra insatserna för Iraks folk?
Avtalet talar om en långsiktig amerikansk militär närvaro och en övergång från ett FN-mandat till en ”bilateral ram”. Dessutom ger avtalet straffrihet för de nästan 100000 legosoldater som kallas för ”privata kontraktsanställda” och utan vilka Bushadministrationen säger sig inte kunna föra kriget vidare.
Ett sådant scenario skulle motsvara vad flera högerradikaler krävde redan 1988 i sitt Projekt för ett nytt amerikanskt århundrade, som talade om ”en stark militär närvaro i regionen... för att försvara vitala amerikanska intressen”.
Detta vore en farlig utveckling som EU och dess medlemsstater kraftfullt borde ta avstånd från. Inte heller bör man indirekt stödja den genom ett okritiskt samarbete med de krigförande.
FN behövs i Irak, utan en FN-resolution skapas varken legitimitet eller uthållighet. Men en ny FN-resolution måste bidra till en process där grannstaterna och omvärlden kan bistå irakierna att återvinna sin suveränitet och fred.
FN:s roll får inte reduceras till att ”städa upp” efter USA eller att godkänna en fortsatt amerikansk militär närvaro mot parternas och regionens vilja.
• En sista fråga: ser inte regeringen den makabra ironin i att kalla till en konferens till förmån för Iraks plågade folk samtidigt som man fortsätter att utvisa asylsökande till samma land, i vilket Sverige, likt Bushadministrationen, officiellt anser att det inte pågår ”väpnad konflikt”?
Vår solidaritet med Irak måste väl ändå börja i Sverige.
Fotnot: Schori har nyligen utkommit med boken ”Draksåddens år – om 11:e september, Irak och världen efter Bush”.
