En färsk inventering visar att regeringen skulle kunna tidigarelägga lönsamma investeringar för minst tio miljarder kronor under 2009 och 2010. Detta kan göras utöver de av regeringen nyligen presenterade två satsningarna på transportinfrastruktur.
Därtill kan minst tio miljarder i investeringar frigöras från näringslivet.
I Världsvalutafondens, IMF:s, jämförelse av olika krisåtgärder sticker investeringar i infrastruktur ut som det i särklass mest slagkraftiga sättet att upprätthålla efterfrågan i en vikande konjunktur.
Det ger dessutom en tillväxtfrämjande effekt under många år, till skillnad från tillfälliga momssänkningar eller ökade barnbidrag vilka bara ger en mindre och kortvarig stimulans som redan efter några år slår tillbaka och bromsar tillväxten.
Svenskt Näringsliv har låtit ett av Sveriges ledande infrastrukturkonsultbolag, WSP, göra en inventering av vilka infrastrukturinvesteringar som med lönsamhet kan tidigareläggas.
Eftersom dessa investeringar enbart tidigareläggs ökar de långsiktigt inte belastningen på statskassan.
Resultatet är att ett omfattande investeringspaket på 25 miljarder kronor under år 2009 och 2010, utöver det som regeringen redan har lagt fram, är fullt möjligt. Det förutsätter dock att beslut tas snabbt och att rangordningen av projekten tar stöd i samhällsekonomiska lönsamhetsbedömningar.
Utredningen visar att det enskilt viktigaste som regeringen kan göra för att få igång dessa investeringar är att omgående besluta att finansiera redan planerade projekt. Dit hör till exempel ytterligare underhåll och utbyggnad av järnvägsnätet och plattformsförlängningar.
Vägunderhåll, mitträcken och ytterligare utbyggnad av flera avsnitt av E4 är också projekt som kan dras igång snabbt.
Infrastruktur är dock mycket mer än vägar och järnvägar. En del åtgärder som redan är aviserade inom klimatpolitiken kan tidigareläggas.
Lönsamma investeringar i allt från hamnar till cykelvägar kan tidigareläggas. Allt i allt har 14 infrastrukturområden identifierats. Inom flera av dessa finns företag eller kommuner som medfinansiärer.
Utöver de 20 miljarder kronor i investeringar som identifierats i utredningen skulle det vara lönsamt för många kommuner och landsting att tidigarelägga investeringar i sina egna anläggningar som skolor, sporthallar och sjukhus.
I många fall blir det billigare att bygga nu än att vänta till nästa högkonjunktur. I dag stoppas åtskilliga sådana projekt av det så kallade balanskravet som hindrar kommuner från att spendera mer än sina nuvarande intäkter.
Att lätta på balanskravet för att tidigarelägga investeringar vore mycket mer angeläget och långsiktigt hållbart än de godtyckliga kraven från många håll om höjning av statsbidragen till kommunerna.
Ytterligare investeringar i näringslivet kan också frigöras genom förenklingar av befintliga regelverk för att effektivisera tillståndsprocesserna.
De beslut som kange effekt under den aktuella tidsperioden är att de föreslagna förenklingarna för vindkraftsbyggen träder i kraft omedelbart och att regeringen själv fattar beslut i de ärenden som hamnat på regeringens bord, såsom exempelvis det beslut på cirka 500 miljoner kronor som rör investeringar i elnätet.
Regeringen kan också med kort varsel öka resurserna till de domstolar och myndigheter som handlägger olika tillståndsärenden.
Även om regeringen har tagit ett antal lovvärda initiativ i dessa frågor, så finns åtskilligt mer att göra. Till exempel har ett betänkande i miljöprocessutredningen överlämnats till miljöminister Andreas Carlgren som snarast skulle hämma investeringar.
Redan i dag beräknas ledtiden för att bygga ett värmekraftverk till cirka 16 år. Investeringar i industrin, som ofta leder till miljöförbättringar, tar flera år och ibland ett decennium att genomföra på grund av långa handläggningstider i våra myndigheter och domstolar. Förslagen i utredningen riskerar att öka dessa handläggningstider än mer.
Ett annat exempel är investeringar i telekommunikation, som förbigicks i höstens infrastrukturproposition trots att de idag är nästan lika omfattande som våra väg- respektive järnvägsinvesteringar. Men dessa investeringar skulle kunna vara ännu större.
Sverige har tappat tätpositionen i bredbandstäckning och halkat ned till en sjundeplats i Europa.
En bidragande orsak är att många investeringar bromsas av lokala monopol för de fiberkablar som förbinder stomnätet med lokala distributionspunkter och mobilmaster, samt långa dröjsmål i de rättsprocesser som dessa lokala monopol utlöser.
Sveriges ekonomi befinner sig i en brant nedgång. Att ännu mer tidigarelägga och kratta i manegen för lönsamma investeringar är både god konjunkturpolitik och god tillväxtpolitik.
