Debatten efter beredningen Senior 2005 är häpnadsväckande. Bakgrunden är att Sveriges arbetande befolkning måste ta hand om en allt större andel personer över 65 år. Underlaget för skattefinansierade välfärdsprogram urholkas därför dramatiskt.
Trots fyra års utredande finns nästan inga konkreta förslag från varken beredningen eller regeringen till hur ekvationen med en åldrande befolkning och stora välfärdsprogram ska lösas.
Det mest konkreta är att “halva arbetskraften skulle behöva jobba till 79 års ålder för att behålla dagens balans” mellan förvärvsarbetande och icke förvärvsarbetande.
Det är naivt att tro att det går att förlänga tiden då hälften av befolkningen är sysselsatt med ytterligare 19 år från dagens cirka 60 år. Vill vi verkligen arbeta till 79 års ålder? Vad finns kvar av den svenska modellen om människor aldrig kan njuta frukterna av sitt arbetsliv?
Utan fler arbetsföra personer kommer skattebaserna obarmhärtigt att urholkas med negativa konsekvenser för möjligheten att erbjuda social trygghet. Redan nu kommer larmrapporter från landstingen. Regeringen har öppnat locket till stora förändringar i socialförsäkringssystemens finansiering. Välfärdssamhället hotas.
Kanske menar utredare och departement inte att vi skall arbeta till 79. Men den totala bristen på alternativa förslag låser debatten i en djupt olycklig riktning trots den uppenbara lösningen: arbetskraftsinvandring!
Regeringen vågar inte ta ledningen och driva denna linje trots att alternativen för en socialdemokratisk regering måste te sig alarmerande. Märkligt nog sa socialdepartementet 2002 faktiskt att den ökade sysselsättningen hos de äldre blir nödvändig om ”vi inte öppnar gränserna för arbetskraftsinvandring.”
Trots det talar Senior 2005 bara svävande om arbetskraftsinvandring på EU-nivå. Huvudbudskapet är att ”möjligheterna att lösa problemet genom arbetskraftsinvandring är dock begränsade”. Ingen i regeringen har bemött utredningen.
En som påtalat behovet av arbetskraftsinvandring är Sandro Scocco, direktör på AMS, som menar att vi måste ”planera för en arbetskraftsinvandring med cirka 45000 personer per år från och med år 2008.” (Aktuellt i Politiken 6/4-02). Hans ord har klingat ohörda.
I invandringsfrågan finns två helt olika Göran Persson. Å ena sidan säger han att ”nu” skall vi inte ha någon arbetskraftsinvandring, vi skall ta hand om dem som redan är här. Å andra sidan diskuterar han vagt att utan ny arbetskraft hotas tillväxten i en nära framtid av inflation och åtstramande penningpolitik. För att förhindra detta menar han att BNP måste öka och att bästa sättet är arbetskraftsinvandring till Europa. Persson tycks inte inse att framtiden redan är här.
Persson förefaller sky arbetskraftsinvandring som pesten. Han menar rättmätigt att arbetslösa flyktingar måste in på arbetsmarknaden, men hans lösning får olyckliga konsekvenser.
Persson företräder en märkligt statisk syn på arbetsmarknaden där antalet tillgängliga arbeten uppfattas som fixerat. Men 45 000 arbetskraftsinvandare per år tar inte jobb från dem som redan är här. De skapar jobb och ökar skattebasen som kan finansiera välfärdsstaten. Den statiska synen på arbetsmarknaden riskerar också att legitimera argument från rörelser som vill stoppa invandring till Sverige.
Uppfattningen om en statisk arbetsmarknad betyder också att Göran Persson tror att om arbetskraftsinvandring tillåts kommer de arbetslösa flyktingar som redan är här aldrig att få arbete.
Enligt Persson lämnar man då flyktingarna i sticket och deras marginalisering leder till invandrarfientlighet. Men varför sluta stödja flyktingintegration bara för att det finns arbetskraftsinvandrare?
Enligt LOs chefsekonom Dan Andersson (SvD 8/6-02) går det ”att ta in mer arbetskraft och samtidigt ta hand om de invandrare som redan finns i Sverige. På fyra till fem års sikt måste vi öka arbetskraftsinvandring om vi ska behålla hög tillväxt.”
Om något skulle fler invandrare minska flyktingarnas känsla av utanförskap och öka vår beredskap för att Sverige faktiskt är ett mångkulturellt land.
Dessutom visar entydiga data att rädslan för ökad invandrarfientlighet vid arbetskraftsinvandring är obefogad. En förkrossande andel i en undersökning från i våras svarade ”ja” på frågan om man kunde tänka sig att icke-EU-medborgare med erbjudande om arbete i Sverige skulle få komma hit.
Välfärdssamhället hotas. Landsting efter landsting planerar radikala nedskärningar. Pensionssystemet hotar att kollapsa. Ordet ”pensionär” riskerar att utmönstras ur språket. Samtidigt ropar den offentliga sektorn efter invandrare som kan fylla hålen. Katastrofal arbetskraftsbrist är nära.
Regeringen måste ta ledningen och genast tillåta arbetskraftsinvandring för att rädda folkhemmet.
Gregg Bucken-Knapp
fil dr
Jonas Hinnfors
docent
statsvetenskapliga institutionen
Göteborgs universitet
