Förbundet Humanisterna är inte längre humanister. Det illustrerades omedvetet men genialt av Christer Sturmark, Humanisternas ordförande, när han sågade Jan Björklund på SVT:s Aktuellt i frågan om kristendomens roll i skolan. När Björklund redogjort för sin uppfattning sade Sturmark inte att han hade en annan åsikt. Han sade: ”Björklund gör sig skyldig till två tankefel”.
Istället för respekt för oliktänkande, har Humanisterna en närmast religiös övertygelse om att de ensamma äger sanningen. Men att vara humanist är inte alltid att vara tvärsäker. Eller för att citera en av vår tids största humanister, Tage Danielsson: ”utan tvivel är man inte riktigt klok”.
Bland Humanister finns ett ohöljt förakt för troende människor. Jag har mött en oreserverad beundran för den som på ett verserat sätt kan uttrycka förakt för religiösa människor. I ett aktuellt inlägg på Facebook menar en styrelseledamot och tidigare distriktsordförande, att det är rätt för en Humanist att ”förakta religiösa människor just för deras religiösa ställningstagande”. Attityden är oförenlig med en humanistisk människosyn men inlägget applåderas av flera respekterade företrädare, bland annat en ledamot av förbundsstyrelsen.
Det är en sak att betrakta religion som en privatsak – det höll jag länge med om. Men det har slagit mig att när de troende kommer ut ur vardagsrummet ska de vara som oss. Den inställningen har otäcka likheter med främlingsfientlighet och rädsla för det okända som griper omkring sig i Sverige och i hela Europa – en inställning Humanisterna säger sig motarbeta.
Under mina 14 år som medlem i Humanisterna har jag mött ett växande förakt mot muslimer. Banala men tydliga exempel är den raljanta tonen på Humanistbloggar när den muslimska fastan inleddes. Välkända styrelseledamöter berömde sig om att vara så upplysta att de kunde äta vad som helst. På en västsvensk blogg förväntades man i första hand vilja debattera ”burka” och ”minareter” medan jag fick leta förgäves efter debattämnen som ”alla människors lika värde” eller ”dialog om olikheter”. Men Humanisterna är inte nyfikna på hur de nya svenskarna resonerar och har ingen respekt för deras historia och erfarenheter. Humanisterna ”vet” redan hur en muslim tänker och vill leva. De ”vet” redan att muslimska kvinnor är förtryckta. Därför blir samtal onödigt och dialog omöjligt.
Islamofobin är enligt diskrimineringsombudsmannen, DO, det största hotet mot mänskliga rättigheter i Europa idag och Humanisternas attityd riskerar att spela mörka krafter i händerna. Jag skulle välkomna initiativ till öppna samtal mellan oliktänkande för att skapa respekt för varandra och för mänskliga rättigheter. Om Humanisterna verkligen ville arbeta för jämställdhet vore det rimligt att skapa samtalsforum om patriarkala strukturer i globaliseringens tid istället för att ensidigt anklaga islam och religioner i allmänhet för att förtrycka kvinnor. Men så länge religionskritiken är Humanisternas huvuduppgift nöjer de sig med att kritisera dem som tycker annorlunda än de själva. För mig är det en attityd som inte har med humanism att göra och ett lika märkligt som misslyckat sätt att skapa tolerans.
Elisabeth Gerle skriver i sin bok ”Farlig förenkling” att Humanisterna, liksom Sverigedemokraterna, understödjer en främlingsfientlig utveckling eftersom de på ett förenklat sätt buntar ihop människor som inte tycker som dem och avfärdar dem som oliktänkande. Gerle menar att Humanisternas världsbild är ett nostalgiskt återblickande till 50-talet med ideologiernas och religionernas förväntade sotdöd. Detta ägnar nu Sturmark stor energi åt att motsäga genom att påpeka felaktigheter i Gerles forskning.
Sturmark har gjort Humanisterna rumsrena i den offentliga debatten och har betytt mycket för organisationen. Men han har inte betytt lika mycket för humanismen. Den kräver tolerans och respekt för oliktänkande och då duger inte en ensidig kritik av den andre, hur elegant den än framförs.
Humanisterna har stängt in och begränsat humanismen så till den grad att jag inte längre känner igen mig och därför lämnar jag förbundet. På egen hand får jag försöka möta människor med en nyfiken och öppen attityd i övertygelsen om att var och en är värd respekt för den hon är.
MALIN JONASON
förskollärare och humanist
