Forskaren och ”nätaktivisten” Christopher Kullenberg kritiserar i en förvirrad debattartikel på Brännpunkt den 7 september polisen, den så kallade upphovsrättsindustrin och de politiska blocken, mot bakgrund av tillslagen mot ett antal piratservrar som misstänks sprida film illegalt.
För det första är skydd för material på internet inte något särintresse som hotar yttrandefriheten, tvärtom är ett rikt utbud av kultur och innehåll ett grundläggande samhällsintresse – i digital form såväl som i den analoga världen.
Upphovsrätten ingår i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna (Art 27.2). Att upphovsrätten är en förutsättning för yttrandefrihet borde vara självklart för en akademiker, utan det sambandet kan Kullenbergs forskning publiceras av någon annan i eget namn eller spridas i förvräng form. Ja, även det här meningsutbytet förutsätter upphovsrätten – att vi bägge erkänns som avsändare till våra debattinlägg. Kulturens och kunskapens värde ska inte förringas, trots att det idag är svårt att ta betalt för digitalt innehåll. Det är inte kulturen det är fel på, det är den digitala infrastrukturen.
För det andra gör Kullenberg det enkelt för sig när han beskriver internetoperatörerna som viljelösa offer. I själva verket är telekomaktörerna betydligt resursstarkare än innehållsbranscherna.
Telia Soneras kvartalsvinster är, för att ta ett exempel, som regel större än den samlade årliga försäljningen av skönlitteratur, musik, film och dataspel i Sverige. Internetoperatörer kan inte heller liknas vid till exempel Posten, de driver själva kommersiella innehållstjänster och tjänar dubbelt på fildelningen (legal som illegal), dels för att de kan sälja mer bandbredd till privatkonsumenter, dels för att konkurrenterna drabbas av den olagliga konkurrensen. Det är internetoperatörerna som utgör särintresset, inte kulturproducenterna.
För det tredje, kritiken mot Ipred-lagen (som infördes den 1 april 2009, inte den 1 maj som Kullenberg skriver) var främst att det civilrättsliga systemet skulle tillämpas på vad borde vara polisens uppgift. Men tillslagen mot PRQ och andra misstänkta piratservrar har utförts av polis på uppdrag av åklagare. Om inte det civilrättsliga systemet ska användas och inte heller polisen, vem ska då beivra brott? Kullenberg må tycka att lagen bör ändras, men till dess att så skett måste den rimligen gälla och därmed också upprätthållas.
Kullenberg är däremot inne på något viktigt när han diskuterar hur teleoperatörerna prioriterar trafiken i sina nät, beroende på innehåll och avsändare. Det är ett förhållande som behöver synliggöras och regleras, på så sätt kan också grundläggande värden som yttrandefrihet, integritet och upphovsrätt skyddas.
Men frågan om rättssäkerhet på internet är inte begränsad till kultur och innehåll. Flera av den senaste tidens stora debatter om kränkningar, falska läkemedel, trafficking, anonymitet, pengatvätt, droger och annat har i grunden samma orsak: frånvaron av fungerande rättssamhälle i den digitala världen. Internet förtjänar en bättre ordning och operatörerna har en nyckelroll. Hoppet står till ansvarsfulla beslutsfattare att utreda och ta fram fungerande regler. Kullenbergs enögda analys bidrar inte med något till förståelsen.
PER STRÖMBÄCK
redaktör Netopia – forum för digitala samhällsfrågor
