Vi har varit delaktiga i det militära försvarets omvandling från Kalla krigets invasionsförsvar, genom en trevande internationalisering till konkreta politiska beslut om ominriktning och reformer. Inte sällan har vi hamnat på olika ståndpunkter, men att det svenska försvaret ska vara användbart internationellt likväl som nationellt är vi helt överens om.
Internationella insatser är sedan många år en av Försvarsmaktens huvuduppgifter och det politiska budskapet har länge varit att vi inte ska ha olika organisationer och personalkategorier för det man gör innanför landgräns och det man gör utanför. Detta regleras också i en ny lag från den 1 januari, innebärande att den så kallade utlandsstyrkan försvinner och Försvarsmaktens medarbetare ska kunna tjänstgöra varhelst Försvarsmakten uppträder i sin ordinarie befattning.
Redan 2004 skrev den Försvarsberedning som vi var ledamöter i om vikten av att ”internationell tjänstgöring skall vara ett obligatorium för officerare” (Ds 2004:30). Försvarsberedningen skrev också i denna rapport att om inte Försvarsmakten, inom ramen för sitt delegerade arbetsgivaransvar, inom en snar framtid kan lösa frågan om internationell tjänstgöringsskyldighet och andra anställnings- och tjänstgöringsfrågor bör statsmakterna överväga en nödvändig författningsreglering. Försvarsberedningen anförde vidare att ett villkor för befordran bör vara att ha tecknat ett anställningsavtal som inkluderar tjänstgöringsskyldighet vid internationella insatser.
I ett betänkande från Försvarsutskottet (2004/05:FöU4) refererar utskottet regeringen som ”anser att Försvarsmakten tagit sig an frågan om skyldighet att tjänstgöra i internationella insatser. Myndigheten bör fortsätta arbetet med att utöka skyldigheten även till andra kategorier anställda. Regeringen delar Försvarsberedningens uppfattning att ytterligare åtgärder bör övervägas om inte frågan får en snar lösning”.
Vad ”snar lösning” innebär är en tolkningsfråga, men det har passerat många år sedan 2004 då dessa skrivningar formulerades. Det kan under alla omständigheter inte framstå som en överraskning för någon att den internationella arbetsskyldigheten var på väg. I synnerhet inte eftersom de yngre medarbetarna i Försvarsmakten har levt med obligatoriet sedan 2003.
Att internationell tjänstgöring ingår i jobbet innebär naturligtvis inte att man okänsligt sänder nyblivna mammor och pappor till Afghanistan eller att andra omständigheter inte ska ha inverkan på hur och när det är dags att åka. Beslut i samråd mellan arbetsgivare och medarbetare är bägge parter betjänta av och så har det alltid varit, till exempel när det gäller tjänstetillsättningar med tillhörande flytt mellan förbanden. Lika självklart är det att Försvarsmakten ska ha anhörigstöd, försäkringar och veteranfrågor med mera på plats för att ge sina medarbetare det stöd som de ska ha.
När nu ÖB och Försvarsmakten inför internationell arbetsskyldighet är det resultatet av en politisk viljeinriktning som formades och uttrycktes för många år sedan. Vi var överens då, från vänster till höger, och vi står fast vid vår uppfattning.
ANNIKA NORDGREN CHRISTENSEN (MP)
ELSE-MARIE LINDGREN (KD)
LENNART ROHDIN (FP)
ANDERS SVÄRD (C)
samtliga skribenter är f d ledamöter i Försvarsberedningen
