Fattigdomen minskar tydligt bland barn som vistats fem år eller längre i landet.

Maria Larsson och Erik Ullenhag

Den ekonomiska utsattheten bland barnfamiljer – den så kallade barnfattigdomen – får stor uppmärksamhet i debatten. Argument och förslag haglar. Skuld och ansvar fördelas. Det är svårt att bilda sig en uppfattning om de faktiska sakförhållandena.

Vad som ofta missas i debatten är att en av de viktigaste åtgärderna för att möta barnfattigdomen är att förbättra integrationen. Därför är det märkligt att socialdemokraterna, som håller ett högt tonläge i debatten om barnfattigdomen, på senare år i princip tystnat i integrationsdebatten.

Förekomsten av barnfamiljer i ekonomisk utsatthet kan mätas på olika sätt, i absoluta tal eller i relativa tal. Inom EU och OECD används ett relativt mått där inkomst sätts i relation till 60 procent av medianinkomsten. Det innebär att det egentligen är en del av inkomstspridningen som mäts. I ett land där alla har samma inkomst får man alltså ett bra värde enligt detta sätt att mäta. Sverige har i internationell jämförelse låg inkomstspridning, även om den i likhet med många andra länder har ökat något de senaste åren.

Rädda Barnen har i sina årliga rapporter valt ett eget sätt att mäta. Det består av summan av två delar, dels kvoten mellan hushållets disponibla inkomst och en bedömd norm för levnadsomkostnader, dels hushåll som mottagit ekonomiskt bistånd. Måttet skiljer sig från vedertagna sätt att mäta och följa upp ekonomisk utsatthet. De två delarna kan utvecklas olika och överlappningen varierar över tid.

I regeringskansliet mäter vi fattigdom i absoluta tal. Vi gör det eftersom det viktigaste är att bekämpa den ofrihet som små ekonomiska marginaler medför. När Rädda Barnen menar att barnfattigdomen ökar 2009, visar mätningar i absoluta tal att det är en minskning. Dessutom kan vi konstatera att antalet barn i ekonomisk utsatthet halverats sedan mitten av 1990-talet.

Men även om vi kan mäta på olika sätt kvarstår det faktum att det finns barn i Sverige som växer upp under mycket knappa omständigheter. Siffrorna förtjänar en djupdykning när vi ska leta åtgärder för att minska barnfattigdomen. Det finns vissa omständigheter som sällan framkommer i debatten. Den absoluta majoriteten av de fattiga barnen är nämligen barn i invandrade familjer. För oss är det en självklarhet att Sverige ska vara ett öppet land för människor som flyr undan förföljelse. Vi är stolta över att Sverige varit och är ett av de länder som står upp för en medmänsklig flyktingpolitik. Det är ett uttryck för solidaritet med dem som råkat födas på en annan plats, i ett annat land, där fred och frihet saknades.

Samtidigt har integrationen av dem som flytt till vårt land fungerat alltför dåligt. Och det faktum att det tagit för lång tid för flyktingar att komma i arbete och att alldeles för många fastnat i ett utanförskap är en av huvudförklaringarna till barnfattigdomen.

Nästan vartannat barn med utländsk bakgrund levde i ekonomisk utsatthet enligt det relativa måttet och knappt en femtedel enligt det absoluta måttet (2009). Detta är cirka 4,5 respektive fem gånger högre än för barn med svensk bakgrund. Vid en kombination av till exempel utländsk bakgrund och ensamstående förälder förstärks sambandet.

Vartannat barn i hushåll med ekonomiskt bistånd lämnar detta inom ett år. Flertalet svenska barn befinner sig i ekonomisk utsatthet kortare tid. Utvecklingen för barn med utländsk bakgrund ligger däremot på en konstant hög och väldigt oroande nivå. Bidragsnivåer i transfereringssystemet gör som bekant ingen skillnad på ursprung. Barnfattigdomen är i alltså i betydande utsträckning är en fråga om integration, och de uppväxtvillkor som invandrade barn möter i Sverige.

Det finns ingen anledning att ge upp strävandena efter bättre materiella villkor för alla barnfamiljer. För gruppen med utländsk bakgrund är det nämligen tydligt att längre vistelsetid minskar risken för ekonomisk utsatthet. Det är ett faktum att de barn som vistats kort tid i landet har en avsevärt högre risk för fattigdom och fattigdomen minskar tydligt bland barn som vistats fem år eller längre i landet.

En av slutsatserna när barnfattigdomen diskuteras är alltså att vi måste fortsätta arbetet för en bättre fungerande integration. Och det viktigaste är att fokusera på jobb. Det tar alldeles för lång tid för dem som får asyl i Sverige att komma i arbete. I synnerhet för utrikes födda kvinnor har vägen till arbetsmarknaden varit alldeles för lång och många har aldrig kommit in. Debatten om barnfattigdom handlar om att söka lösningar för att fler utrikes födda ska ha en egen lön att leva på och den trygghet det innebär att ha kommit in i socialförsäkringssystemen i stället för att vara fast i försörjningsstödsberoende. Regeringen driver därför en tydlig arbetslinje generellt och inom integrationspolitiken.

Det viktigaste regeringen har gjort de senaste åren är etableringsreformen, som trädde i kraft 1 december 2010. Etableringsreformen är tydligt inriktad på att den nyanlända snabbt ska få jobb och lära sig svenska. Valfrihet, individuellt utformade insatser och fler aktörer är viktiga delar i den nya reformen.

En rapport från Arbetsförmedlingen den 23 februari 2012 visar att reformen har kommit igång ordentligt och i huvudsak fungerar som det var tänkt. Hela 95 procent av dem som hade en etableringsplan vid utgången av år 2011 hade deltagit i någon form av arbetsmarknadspolitiskt program eller arbetsförberedande insatser. I det gamla systemet var det få som hade kontakt med arbetsförmedlingen under det första året i Sverige.

Men ska vi bryta utanförskapet behöver mer göras. Regeringen håller därför på att ta fram en ny integrationspolitisk strategi. Vi tittar bland annat på hur arbetskraftsdeltagandet bland nyanlända utrikes födda kvinnor och anhöriginvandrare ska kunna öka, hur skolan ska bli bättre på att ta emot nyanlända elever, hur ett inkluderande medborgarskap ska kunna användas som ett medel för integration samt hur undervisning i svenska SFI ska kunna förbättras.

Socialdemokraterna har haft ett högt tonläge i debatten om barnfattigdom. Samtidigt har de helt tystnat i den integrationspolitiska debatten. Det är märkligt. Den som inte har en integrationspolitik med idéer för att nyanlända invandrare snabbare ska komma i arbete och lära sig svenska saknar hela svaret på hur barnfattigdomen ska kunna bekämpas.

MARIA LARSSON (KD)

barn– och äldreminister

ERIK ULLENHAG (FP)

integrationsminister