Under årtionden med tillgång till internet har vi kunnat agera på nya sätt, men i grunden handlar det om samma sak; att ta emot eller sprida information.
Geronimo Åkerlund, som är ansvarig utgivare för SVT ABC och SVT Uppland skriver på Brännpunkt 9/7 att lagarna (”lagen”) gör att den ansvarige utgivaren belastas med ett orimligt juridiskt ansvar. Åkerlund skriver så, utan att förklara vari orimligheten består.
Åkerlund har som ansvarig utgivare naturligtvis ett val. Valet består av en exklusiv rätt att hindra att något publiceras mot hans vilja. Den rätten framgår uttryckligen av 4 kapitlet, 3§ yttrandefrihetsgrundlagen (YGL). Den är utan begränsning och får inte inskränkas, genom vare sig lag eller avtal. Till och med om en inskränkning sker, innebär det att Åkerlund blir fri från ansvar, vilket istället övergår till ägaren.
Istället för att känna sig utlämnad borde Åkerlund ta itu med att se till alla publiceringar han har ansvaret för är underkastade rättsliga krav. Det är sant som så ofta sägs att yttrandefrihet är viktigt, kanske rent av den viktigaste fri- och rättigheten. Att den är viktig får dock aldrig dölja det faktum att den inte är oändlig. En problem med yttrandefriheten är att den inte bör definieras, eftersom den då begränsas. Balansen mellan yttrandefrihet och personlig integriteten kan lämpligast beskrivas som en formel: Yttrandefriheten skall vara så omfattande som motstående intressen medger!
Om motstående intressen säger Åkerlund ingenting när han beskriver sitt ”orimliga ansvar”.
Det är konstigt eftersom det är motstående intressen som ligger till grund för den tryckfrihets- och yttrandefrihetsrättsliga lagstiftningen. De motstående intressena finns i en brottskatalog i tryckfrihetsförordningens sjunde kapitel till, vilken YGL hänvisar till. Generellt gäller samma regler för tryckta och internetpublicerade texter. De kan på minst 18 olika sätt vara brottsliga, vilket en ansvarig utgivare kan bli straffad för. Ett inte ovanligt brott är ärekränkning. En persons liv kan slås i spillror till följd av att bli utpekad av ett mediehus med ärekränkande uppgifter.
Åkerlund tycker att hans ansvar för publiceringarna är orimligt, eftersom de är så många. Tillkomsten av stora databaser med information har skett utan lagstöd, dessvärre också utan att publicistorganen har låtit rannsaka det etiska och rimliga med beteendet. Åkerlunds argument för att tillåta databaserna, utan ett eget ansvar, är att det finns en risk med att äldre, värdefullt material måste plockas bort därifrån.
Ja, de riskerar att plockas bort – om de är brottsliga. Det bör ifrågasättas vilket allmänintresse som kan motivera att flera år gamla nyheter ska sparas. För den skillnaden föreligger mellan publiceringar i tryckt skrift och på internetsajter. Minnet av en publicering i en tryckt skrift sviker kort tid efter publiceringen, medan en publicering på internet finns kvar. Därför blir publiceringen på internetsajten ett stort hot mot integriteten hos den person är ärekränkt.
Det finns inget rimligt i det.
Att mediehusen bygger upp sina databaser med gamla nyheter, allmänt tillgängligt, beror på att dessa ska leda till högre träffbilder på förekommande sökmotorer, såsom exempelvis Google. En hög träffbild, exempelvis på Ditt namn, ger högre annonsintäkter även om texten innefattar brott som grovt förtal. Det är i högsta grad är rimligt att Åkerlund tar sitt ansvar som ansvarig utgivare, helst tillsammans med ägaren, och ser till att formeln med motstående intressen hanteras på ett ansvarsfullt sätt, även bakåt i tiden. Det kan enkelt ske på flera sätt; exempelvis genom gallring.
Jag ifrågasätter starkt varför en skadedrabbad ska få kränkas utan någon begränsning i tiden. Det är inte acceptabelt och jag vill göra en jämförelse.
Det pågår ett lagstiftningsarbete (SOU 2009:44) där arbetsgivarens rätt att kräva utdrag från belastningsregistret ifrågasätts och föreslås begränsas. En uppgift om en person som har begått brott finns kvar i registret i 5-10 år, beroende på påföljd.
Uppgifter om någon som är eller har varit brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt är kvar för evigt i den massmediala cyberdatabastillvaro som Åkerlund i artikeln synes försvara.
HANS AHLSTEDT
advokat och ledamot i Sveriges Advokatsamfunds fullmäktige
